Anna Rydstedts bidrag till ”Ventlinge – en sockenbeskrivning”, utgiven 1976 av Ventlinge Hembygdsförening:

Ventlinge i världen

Kan man ännu tala om en socken, vars namn rationaliserats bort i de båda kommunsammanslagningarna? Vi som ännu minns Ventlinge socken och kommun som en självständig enhet, ser den suddas ut mer och mer i storkommunen. Namnet Ventlinge lever dock kvar i byanamnet och i församlingsnamnet. Det torde med sitt tecken så småningom bli inmatat i ortnamnsdatorn.

Konkret finns Ventlinge här med alla hus på sin mark. Det är hus för människor och djur och för näringslivets alla hanteringar på orten. Här är vidare de sociala husen: medborgarhus, kyrka, skola, livsmedelsaffär och bank.

Detta är Ventlinge,
Öland,
Sverige,
Skandinavien,
Europa,
Jorden (Tellus),
Solsystemet,
Världsrymden (Universum),
som vi litet var – Ventlingebor och världsmedborgare – noggrant och även litet stolt över att vara med i så stora sammanhang systematiskt katalogiserande skrev under det egna namnet i skolböckerna och anteckningsböckerna i åtta – tioårsåldern men däremot aldrig i de skrivböcker, som lärarinnan skulle se och rätta.

Inte bara i världen utan i den hisnande, svindlande Världsrymden bor vi – det visste vi som tioåringar. Då visste vi också, att vi var – om ock gående, sittande, liggande på jorden – så dock svävande med denna i världsrymden med de fantastiska stackmolnspalatsen svävande över våra huvuden i barndomens oerhört sollysande sommardagar.

Vi fick den – om ej alldeles med modersmjölken så dock med kornas spenvarma mjölk – ofta till kvällsmaten i våra första barnaår. Vad var det vi fick? Jo, denna fråga, som om den vore Livets stora fråga eller livets alla frågor, reducerade till en enda: FINNS DET LIV PÅ MARS?

Och radion, TV:n och tidningarna upprepar vid de första närbilderna av Mars fyrtio år senare: Finns det liv på Mars? Vad tiden lider, får vi veta det. ”Om tjugo år flyttar vi till Mars”, skriver en hurtfrisk journalist.

Varför skulle vi det?

Vi har ju allt detta: Gräs, träd, blommor och vatten och Kalmarsund inom våra gränser – våra gamla sockengränser. Liknande ting i sin art finns i andra socknar. – Ja, men det individuella trädet, flyttblocket, djuret, människan finns bara här. Det stora flyttblocket i Elins horva finns kvar. Klätterblocket är manshögt men skrovligt, så att ett fyraårigt barn kan ta sig upp på det. Det är världens utsiktspunkt på horvans utsiktspunkt. – Ja, du har ditt eget klätterblock, jag har bara velat visa mitt.

Vad skiljer då vår hemsockens mark från all annan mark? Objektivt kan det vara svårt att bestämma. Subjektivt är det lätt nog. Jag säger direkt: Det bara känns så. Redan fötterna känner det, och alla sinnen: syn, lukt, smak, känsel och hörsel erfar det. Våra fötter och alla våra sinnen är bundna till denna mark, fostrade i denna miljö.

Här står träden.
De väntar inte på något särskilt.
De står där.
De står länge
dag efter dag, vecka efter vecka, årstid efter årstid,
år ut och år in.
De står troget, tills rötan eller stormen
eller den djupgående traktorplogen eller motorsågen
eller alla tillsammans tar dem.

Så är det även med gräset, fast på ett annat vis
– ett annat mera kollektivväxande vis.
Här är träden sällan som i de stora skogarna på fastlandet
– som i ett kollektiv.
Här är träden som individualister:
Ett här, ett där, så ett till
borta vid den norra muren.
Och så några äppelträd och päronträd och bigarråträd i rader:
Här står Transparente Blanche, Cox Pomona och Åkerö,
här Gravensteiner och Signe Tillisch, Husmoder och Ribston,
där Greve Moltke, gråpäron, augustipäron och Williams,
och där borta Victoriaplommon och Reine Claude eller helt enkelt ränklor,
vidare bigarråer och klarbär.

Här står rosor, tokar och spireor
– både brudspirea och rosenspirea –
för att inte tala om den kinesiska gulrosen och alla syrenerna.

Här står de fyra sädesslagen
och så sockerbetor och bruna bönor och alla slags grönsaker
för att inte tala om slånen på alvaret och vid åkerrenarna,
björnbären och nyponen,
solvändan och våradonisen och orkidéerna – alla orkidéerna –
och sedum alba och sedum acre och backtimjan.

De synminnen och doftminnen jag bär med mig
är från min barndoms socken.
Lika litet som man kan avgränsa ett föremål eller en varelse
från synbilden av det eller från dess doft,
lika litet kan man avskilja sitt livs alla syn- och doftintryck
från sin psykiska person.
Så djupt ned i en människa går upplevelsen av uppväxtmiljön
i vars vidare cirkel sockenmiljön ingår.

De flesta av oss ventlingar vill med våra kroppar
vilande i de fastställda alnarnas djup
på Ventlinge kyrkogård invänta evigheten,
vad så än denna evighet kan innebära av evig vila eller rörelse,
av Andens tröst och ledning
eller av evig sorg över den med det kroppsliga livet
för alltid förlorade gröna, fina jorden,
där kanske den del du älskar mest heter:
Grönhögen, Ventlinge, Nybo, Parboäng,
Nygärde eller Gamlegärde,
Lunda, Svibo, Lindby, Sebberneby,
Kristinelund eller Mörbylilla.

Länge har jag farit omkring med bilden av Ventlinge som en konstellation av de vackert färgade blåsorna – runda och elliptiska – i morfars glaskula, som hade plan botten och som han använde som brevpress på sitt fina skrivbord.

En gång för trettio år sedan stod jag upp från mitt arbete här hemma på åkrarna och i ladugården, bytte den blå overallen mot en blå promenaddräkt att ha i stan, stod i julivärmens pustar ute på tågvagnen, när jag åkte med det lilla tåget från Mörbylånga till Färjestaden.

Så far färjan, och den här gången skall jag inte komma hem till kvällen igen. Det skulle dröja sex, kanske åtta veckor, innan jag skulle få se Öland igen. Jag skulle börja läsa i Lund och sedan många gånger fara över detta sund, ta tåget med byte i Alvesta och en aning av en fläkt ifrån en värld jag inte kände, när jag såg de långa internationella tågen rulla in till och ut från Alvesta perronger på sin trägna hjulfärd nedåt Europa.

Tjugo år efter mitt uppbrott kom jag till Stockholm. Mina punkter som varit Öland, Lund och Hilleröd i Danmark, blev nu Öland och Stockholm. Redan i Lund hade mitt öländska ursprung märkts i mitt sätt att skriva dikter, vilket den gedigne slavisten Göran Lundström – själv från Möre på andra sidan sundet – påpekade för mig, när jag läst dikter på ett av litterära klubbens möten. ”Dina diktrytmer visar överensstämmelse med öländskans accentförhållanden”, sade han till mig, som annars i ren osäkerhet redan lagt mig till med en del skånska tonfall. – Mitt sätt att skriva och läsa dikter hade visat mig vägen för framtiden. Som modersmålslärare på en folkhögskola i Stockholm fick jag så småningom alltmer mod att gå tillbaka till min barndoms öländska uttalsrytmik. Då försvann även mycket av den spänning jag annars erfarit, när jag talat inför andra. Det är något av detta, som det innebär att bära Ventlinge i sitt hjärta igenom världen.

Vid tillbakakomster och avresor upplever vi litet var en plats, en ort mest intensivt. Under en Ventlingesommar krymper tiden som den ständigt fallande sandmängden i den övre delen av timglaset. Sommarens fullhet är kanske uppnådd, när den övre delen av timglaset är tom och genomskinlig som septembers klara himmelsdager.

Då: Kastanjernas junispiror och syrenernas väldoftande juniklungor, sommarens alla blommor, allt det gräs som blivit hö, ligger som mull i den nedre delen av timglaset.

Då: Klarheten. I minnets lober gnistrar och skimrar det som i morfars glaskula på ekskrivbordet från Blomstermåla.

Jag går som en gäst kanske på skogsstigarna på småländska höglandet vid Silverdalen, Järnforsen, Karlstorp och Mariannelund, men Ölands stränder och ängar och åkrar och alvar snurrar runt kalejdoskopiskt i minnets lober och i de nattliga drömmarnas hjärnkamrar.

Tidigt i min ungdom drömde jag om att få resa i Grekland, vars antika myter, skulpturer och dramer på en gång livade upp och lugnade mina tankar. Det blev av 1961. Jag tar båten hit och dit i den egeiska övärlden – alltid båten, aldrig flyget, som ändå är billigt: det mytomsusade, rika Kreta, vulkanön Santorino, vitmarmorön Paros, vindarnas och väderkvarnanas ö Mykenos.

Vart far jag, vart är jag ständigt på väg? Till Kreta och Öland, till Santorino och Öland, till Paros och Öland, till Mykenos och Öland. Jag minns vinden oerhört varm en eftermiddag på Mykenos – som den kan blåsa varm och hård på Öland om sommaren.

Ser du då ingenting nytt? Varför reser du då?

Jag ser ofta något nytt i det nya, men jag skulle kanske inte kunna se det, om jag vore som en tom tavla i mitt medvetande – utan erfarenheter, utan minnen. Detta är allmängiltigt. Vi har var och en våra bilder. Du har dina bilder. Nu visar jag upp mina.

Den som har en socken med doften av dess mark, gräs, träd, blommor i botten av sin upplevelse, bevarar sitt sinnes rötter i denna socken, fore han än långt för att kanske aldrig mer återvända till hembygden igen. Denna botten innebär inte begränsning i synen på andra socknar, länder, världsdelar. Den som vet, hur hans bygd format honom, kan också med öppenhet och respekt möta andra människor vid deras rotfästen i andra delar av världen.