Lökvår
I såningsdagarna drömde lökfröet
om den gula solen.
Och solen älskade den gröna sommaren och fingrade
redan hennes vårliv.
Tunga hängde i regnbågen
de violetta ekona från traktorerna,
där bönderna sutto hukande i våta skinnjackor
och åto mörka ägg ur knutna fingrar.
Sommarkropp
En sommarkväll
ligger jag vid stranden.
Ingen kommer och
jag väntar ingen.
Det är bara en vanlig kväll.
Då stiger jag ur havet hastigt
och snuddar foten tätt
vid min sommarkropp.
Helt förvånad blir jag glad.
Vi mötas bara några somrar.
Frukost
Kom morgon med stilla arom
av grapefruktens beska gryningssyra.
Kom sol och slicka honung ur mitt te.
Bred mejerskans glädjekärnade smör på ditt bröd.
Känn den unga kons oskyldiga glädje över osten
med löpet från hennes första kalv.
Kom sol, så skall du få en apelsin.
Söderåsen och reaplanet
Min gröna rygg flyger du över
och lämnar en vit pil
susande in i hjärtat.
Du åker skridskor på luftbanan,
en fin cirkel, en bomullsblomma
och en mycket graciös femma.
Min gröna rygg flyger du över
och lämnar en vit pil
kvar i mitt hjärta.
Islöv
Länge skall jag minnas,
att du lever,
men minnena skall inte mera söka dig
utan bara minnas dig
i tunna islöv, som än simmar
i mitt vattenglas.
Det sista islövet
skall jag tugga sönder,
som man tuggar vatten,
när man leker
med ett mycket bedrövat barn.
Vindord
Öns sånger har inga toner.
Bara vinden far
med sina sånger.
Darrgräsets späda rustning
och brudbrödets rodnad
solnar i sedum.
Solvända,
blås dina vindord
efter mina steg.
II
Ord drömmer i knottvinden,
men stenarna gror
än mina ord.
Väck, vipa, ditt sovande liv,
ruva en vår
dina sånger.
Stilla
Jag äter inte längre
så hungrigt och högtidligt
ditt hackade hår i spenaten
till lunchen.
Jag beundrar mera stilla
handlovarnas syrénådror,
polisongernas grånade tuvor.
Jag äter bara litet
nu för tiden,
litet filmjölk, litet bröd,
litet vänlighet från andras lycka.
Morgonsikt
En blek gryning stiger i min kropp
och solen kliver in i sängen.
Men jag ser att molnen kommer redan före middagen.
Regnet faller sen hela dagen.
Även ser jag
i molnen bortom havet
att stormen kommer fram emot kvällen.
Den rider sen runt huset hela natten.
Himmelsfärd
Över trädens toppar
jag flyger upp i himlen,
där pigga änglapojkar
med väna änglaflickor
skall duscha mig från svett och gråt
ur svala regnmoln.
Sen i röd pyjamas
får jag kasta månboll,
sparka solboll hela dagen,
berätta Mosesagor och sjunga blåa visor
för Jungfru Maria vid stora himmelsflygeln.
Hoppas ibland få en harpostund med David
och diskutera med Jesaja den senaste visionen.
Rekonvalescenten Job
vill jag följa på en vårpromenad
ur depressionen och sjukdomen,
ty dina hjordar, käre Job,
är fulltaliga denna vår,
tackorna har lamm och ger alla di,
allt gräs ger föda och
himlen har syre i all vind och luft.
Tänker nog ibland smyga ut en liten stund
om kvällen och möta Barabbas i molngränden.
Ur vårt krus vi dricker ättikvin
och resonerar kyligt om himlens bävan,
då det dånade ur djupen vid Golgatasmällen.
Fastän jag inte än har fållat
min vita änglaskjorta
utan slarvigt i eoner springer
i en röd pyjamas,
som jag dog i
en gång,
så var Gud snäll ändå
och gav mig ett par vingar,
gröna som björkarna den våren
jag klättrade i björkarna och hämtade mig löv,
vita som vingenäver i flykt med Mikael
över solen.
Bara molnen…
Bara molnen är nära,
närmare än du,
segande på himlen
de kliver genom fönstren
och lägger sig på bädden,
äntligen stilla
efter drivandet i vinden.
Terapeutiserad verklighet
För mycket verklighet
är inte alltid bra,
men litet mera verklighet
är nödvändigt, min fröken.
Ta ett piller ur flaconen varje dag,
vi ökar först om två veckor eller så
till två piller verklighet om dagen.
Jag är säker på att verkligheten,
som för somliga har dödlig utgång,
tvärtom ska ge er hälsan åter.
Verkligheten är dock så ansträngande*
att vänja sig vid, att ni nog
den närmaste tiden
bör somna en timme tidigare på kvällen
och vakna en timme senare på morgonen.
*Somliga dör av verkligheten
genast vid födseln,
andra dör senare
en till synes
fullt naturlig död.
Svår promenad
Molnen lägger tung
mark över jorden.
Kylan polerar sina
världsmanér hos månen.
Trött av moln i munnen
går jag i molnens stjärn-
hackade terrasser.
Dotter Rädsla
En natt tar jag det sista steget
genom dörren hem till rädslan
för att bevara hos min egen mor
min rädda rena själ.
Min rädsla är min enda egna själ,
den måste du få känna,
annars kan du gå ifrån mig
med säkerhet och manlig elegans som vanligt.
Min rädsla är min enda familj
med mor och far och eget barn,
som jag strävar att försörja
med varje morgon renad själ,
med varje kväll tvivlande och tröttad själ.
Min rädsla är mitt enda barn,
som jag håller nu vid handen och
med rädda rena själar
ska vi gå, mitt barn och jag,
till en rädsla bortom många ryggar.
Grässtrået och snigeln
Jag vill gå med dig
på ljusa vintergator,
mer illuminerade än denna skogsstig,
lilla gräs och lilla brud,
sa snigeln till gräset.
O, pep gräset,
ta mig med,
flyg, jag kommer,
ta mig med!
Jag är så lätt.
Sen flög snigeln,
svart och tung,
till den närmsta vintergatan,
men det späda gräset var
med sega rötter bundet
kvar i jorden.
Längre än…
Jag går nu längre bort och
längre ska du inte följa mig,
för nu måste jag gå ensam.
Hinner inte,
hinner inte lägra mig
invid dig
än en afton
än en morgon.
Måste vandra,
måste vandra längre
än du vetat
att jag längtat.
Jag går rätt långt och ensam.
Himlen har inga skyar och
jorden ingen mer att minnas.
Lång är väg och
du är borta,
långt försvunnen.
Trädstubbe
Trädstubbe står där,
skräpar efter stam,
längtar efter krona.
Jag har glömt,
vems stubbe jag är
men klär mig än i löv
och dricker vatten än
i vårens dagar.
Får nog aldrig mer
en stam och krona
men bär varje vår nya löv
på min stubbebark.
Blå är din rymd
Blå är din rymd,
Osynlige.
Jorden och hjärtat
var dina drömmar.
Jag älskade dem,
men du tog dem ifrån mig,
gömde dem i natten.
Nu faller min dröm genom gryningen,
vilande mjukt i vingen,
när den skjutna tranan faller.
Stilla bruna hjärta
Nu blommar havsbotten
och havet låter flöda
med blod ifrån maneter
alla blåa rosor
och havet låter flöda
allt drunknat blod
i alla blommor.
Gröna snäckor smyckar
ditt stilla bruna hjärta,
blåa musslor brister
i dina ådrors blodtång.
Alla stjärnor grånar,
böljans bruna ejder
simmar mot den gråa stranden.
Hjärtats resa
Kort for jag på havet.
Måsarna slukade maten.
Nyfikna såg de mig
dö under fågelnäbbar.
Mitt hjärta far långt
till en havsäng
i vinden hos törnbusken.
Tidsenergi
Öppnad är min klocka;
drar med hjul
mer tid
än förr.
Hur länge skall
du orka
vänta mig
så mycket tid?
Är dig
inte alltför
tunga dygnen
naglade i dina kuggar?
Ta tåg
Lillaste vän,
du måste ta detta tåg
att hinna din död.
Det går så många tåg
för att allas död
skall hinna sitt tåg.
Bara ett tåg är ditt.
Lillaste vän,
detta är ditt.
Töåker
Våt och glad
väntar nu
den svarta åkern
vårens frön.
Svart är våren
först och vit
som en ko
av låglandsras.
Brun är våren
sen och brinner
som hjortens skinn
i pingstskogen.
Kom i magnolia
Kom i magnolia.
Slå gathörnen
i min panna.
Stad i magnolia.
Hän hjärna hän,
som ej orkat
syntesen.
Hän lilla hän.
Hit kista hit.
Fint hus är du
på fyra fötter.
Hit kista hit.
Gå ur magnolia.
Tystnaden ler
i min trubbiga hals.
Stad i magnolia.
Opedagogisk introversion
Här är kritans båge,
som beskriver min aggression
över denna dåliga fred.
Hej, nu är kritan i asken
med ett knick.
Glöm aldrig,
att denna fred
är en marterad Nike,
lata änglar,
som inte ens orkar le med god tungsmak
åt jordgubbar.
Bön
Min Herre Gud,
hur kan Ni gå i prästrock
hela söndagen?
Vi människor
vi fryser, så
vi måste ha kläder.
Men hur står Ni ut med kläder,
Ni som lever
i Er egen värme?
Herre Gud,
jag ville be Er
vara naken Ande.
Öronhav
Mina ord har inga läppar.
Hjälp, käre, mina ord
i deras olycka,
låt dem dyka ned
i ditt öronhav.
Hav, som lyssnar
efter ytans flykt
närmare botten,
låt mina ord länge vila
i dig.
Tröst för hälen
Där ska hälen vandra
udda på heden.
En mans tänder ska
bita dig i hälsenan,
men var, häl lilla,
vid gott mod.
Krossa hans käkar med
hela hälens mod ska du.
Maria
Åsnan äter hö,
men bryt dig själv,
min Josef,
ett kumminrikt decemberbröd.
Ge även koltrasten,
som flöjtar åt änglarna
i saligt brutna moln.
Se i natt
skall han flyga i luthersk prästaskrud
med bitar av decemberbröd
till herdarna på marken.
Sommarorm
Sick efter sack
låg sommarormens öde
i middagsstunden.
Du stod på sicksackändan
och bjöd kroppen i harnesk
mot modershandens vilda stenar.
I solhettan högg yxan
sick före sack itu
ormens enda sommar.
Sick före sack
du väste till ormöde
din späda kramp.
Solur
Solur är detta
tyst på kvadratisk sten
ett stilla i natten
bland dansande månur
med visarna prasslande
i löven.