På Önnemo ö
På Önnemo ö
På Önnemo ö
i en sjö
jag hade ett hus.
*
Speglar ett vatten
ditt öga?
Speglar ditt öga
ett vatten,
av ingen befaret,
av ingen man i sin djonk
frestat i tusen år?
Speglar ditt öga ett vatten
från stranden av barndomens ö?
Några drunknade unga vid stranden.
Jag lämnade stranden ändå,
och vattnet bar mig ut i världen.
*
Vårt landskap har taggar:
Trädtaggar,
bergtaggar,
telefonstolptaggar,
elstolptaggar,
hus, antenner.
Nu flyger en hök sin skymningstur norröver,
och hans lavendelblå skymning skälver
över horisontens bröstmjuka linje.
Ständigt närmare nu
Ständigt närmare nu
oförklarligt
min sista vår.
Luften är vårklarhet nyvår
förstavår
var gång,
och jag vet inte,
om det blir så mer för mig.
Ön
Jag gick i hagen. Jag måste erövra hagen, gå i den igen. Jag hade för länge sedan förlorat hagen, rest långt bort ifrån den, år efter år inte gått i hagen.
Utanför staden finns ön, lång och grön. Där växer ölandstokar, där växer orkidéer. Solvändor vänder sig där emot solen, sluter sig där emot natten. Blommor har ansikten: i solen öppna ansikten, i natten slutna ansikten. – Vi har alla ansikten till att öppna och att sluta.
Utanför staden finns vattnet, sundet blått, sundet grått. I vattnet finns ön, lång och grön. Har ni sett en så lång och en så smal och en så grön ö någon gång?
Ön är lång till att gå på.
Ön är smal till att gå över.
Ön är lång till att gå på i försommaren som nu. Jag har bara fötter. Den är ju grön till att gå på. Gräsgrönskan mot huden återställer hudens fuktighet.
Sedan är ön brun till att gå på, vätarna uttorkade, fåglarna tysta, fågelungarna flugna ur bovaggan. Darrgräsen ciseleras av kvällssolens motljus. De växer höga över mitt huvud, vilande huvud, liggande huvud.
*
Havet störtar sig emot mig. Många små spetshundar simmar rappt fint hundsim i vågorna. Rad efter rad av de vitaste, finaste, mest rentvättade, små spetshundar simmar i våg efter våg längs hela Kalmarsund. Det är så fint, när det blåser, för då ser man alla de små hundarna i havet. Och jag är fyra år, och jag får ingen hund, och jag vill få en hund. Blåstdagar har jag många hundar, men innan vågskumhundarna kommit fram till stranden, där jag väntar, har de sjunkit ner i vattnet igen, och jag får aldrig någon hund i händerna.
Då det vart dager
Håll dagen kvar,
som du släppt in med rullgardinen,
som nyss flög upp från fönstret.
Natten kommer
ett annat decennium eller detta.
Vem ligger då i mörkret ensam,
eller sjunger våra röster
då än i våra kroppar,
som vandrat samman sedan
decembers sena gryning
en dag i förra året.
Då det vart dager den första morgonen.
Den sista kommunikationen
Det finaste tältet
Och får du inget tält i år
så minns ändå alla år,
att du äger det bästa tältet i världen,
med sol och måne, stjärna, satellit och jord
och alla människor och Niklas i.
Det finaste tältet i världen
heter Blåa Himlen,
spänd över hela jorden med oss alla.
Det heter Höga Rymden.
Det heter Djupa Universum.
Till Niklas.
Den sista kommunikationen
Ni ler åt oss,
som talar om vädret, något så obetydligt.
Men vädret är något realistiskt i varje fall.
Man blir våt,
eller man blir inte våt.
Det är väsentligt att veta,
om man skall ha regnkläder på eller inte.
Det haglar i ögonen,
eller det haglar inte i ögonen.
Det är väsentligt att veta,
om man skall skydda sina ögon eller inte.
Man blåser omkull,
eller man blåser inte omkull.
Det är väsentligt att veta,
om man skall ha småsten i fickorna eller inte.
Det blir snö,
eller det blir inte snö.
Behöver du dina vinterstövlar på
eller bara promenadskorna?
Le något mera lagom åt oss,
som även talar om vädret –
det sant demokratiska samtalsämnet
alla emellan.
Så många vänliga ord har givits människor emellan
på tal om vädret.
Några ensamma har fått mod att leva.
Vi ses kanske bara i vädret,
men vi kan väl tala om vädret ändå,
som kanske blir vackert en annan dag.
Låt oss inte överge den sista kommunikationen.
Vinterdikt 1965-66
Snö över allt.
Kyla i allt.
Hur kan människa leva?Hur kan vi alla,
människa, rådjur, svan
och mus,
alla anonymer leva?
Snö många meter.
Sol långt bort,
lågt ner.
Dag på dag
feber inne i oss.
Ute snö
otöbar
månad efter månad.
Satans snö!
Stackars buskar
i jordens snöavlagringar
spretar än med vissna lövfjärilar
i vita vinterpastan.
Ett skyffelskaft i snön
slår opp sitt handtags tomma Odenöga
vid telefonlinjen.
Skator svarta vita
som flickorna i modetidningarnas sista säsong,
nu uppeldade i alla öppna spisar,
flyger sitt luftslalomlopp bort
till björkarna och almarna,
vädjande som mina barnögons träd
i Ventlinge bygata,
i Elins vinterhorva.
Vinterdikt 1967-68
Fruset potatismos i klickar
kantar trottoaren
denna isiga femminusgradiga morgon.
Korvpapper, senapsfläckat,
rasslar i vinden.
Vi går och går och slänger
och ser inga hungrande kvinnor,
barstjärtade barn,
trötta och magra män
med sitt jordbruks enkla hackor
bända loss det frusna potatismoset från trottoaren
vid Rangsta plan nära Högdalens tunnelbanestation.
Solen lyser över jordens frusna gräs,
snöskorpigt
som en silverfestklänning med ispaljetter
skyddande våra nakna axlar
i festernas varma rum
i den djupnande u-landsvintern.
Kondoleansbrev till världens katoliker
Jag, Anna Viola Magdalena Dannstedt, född Rydstedt,
döpt och konfirmerad inom den svenska kyrkan
samt kommunikant inom densamma,
kondolerar i dag alla katolska kvinnor,
som älskar en man eller söker honom,
och alla katolska män,
som älskar en kvinna eller söker henne,
till påvens encyklika i preventivmedelsfrågan.
Hur mycket måste ni inte nu
med blödande hjärtan eller i förtvivlans bitterhet
exkludera er från denna de höga celibatärernas kyrka,
om ni inte skall kallna för varandra, hos varandra?
O, Kriste, detta hade Du väl ändå inte menat?
Jag kondolerar även alla de ännu icke avlade foster,
som skall injiceras bort eller styckas ut i illegitima aborter
eller födas till barn ur magra moderliv
till att existera i hunger, bakterier, sjukdom och elände
och till att dö så tidigt i sina liv,
att de aldrig hinner få lära känna
påven Paul VI:s beslut i preventivmedelsfrågan.
Älskade små,
ni alla som ingen kan försörja,
kommer påven att mata er med majsvälling och ägg
vid sitt albaklädda bröst?
Nej, bara undernärda föräldrar
och några profana och kristna hjälparbetare
i den fattiga världen
kommer att försöka mata er
om ock med blodet ur sina bröst
liksom den moderspelikan,
som kanske Vatikanen mera sällan skådat
än t. ex. Camilo Torres, Che Guevara och Fidel Castro?
Och jag såg Paul VI vända sitt nyss välsignande påvekors
som en dolk mot människan.
Och jag såg korsets huvud
– där Kristi huvud sträcker sig i smärta –
som ett dolkskaft i hans påvliga hand.
Och jag såg korsets fot – vår tröst i nöd –
vässad till den dolkens spets mot människans hjärta.
Och jag såg tusen kors i luften, tusen hårda kors,
tätna samman till ett harnesk kring hans kyska Fadersbröst,
så ofelbara, hårda!
Lilla fågel
Lilla fågel,
som frusit hela veckan,
ljusa dagen 14 grader,
mörka natten 20 grader,
flöjtar med tunnaste strupflöjt,
osynlig i vitklädda tallbarrkronor
genomilande med sin glädje
hela den soliga rymden.
Solgatan
Sundet är så djupt.
Sundet är så mörkt i djupen.
Sundet är så kallt.
Håll mig i handen,
så dansar vi från döden,
Lasse, Lasse Liten.
Solgatan bär oss,
håll mig hårdare i handen
– och vi skall Kongens Nytorv nå.
Kattliv
Kattliv
Lilla kattliv,
som skälvde i mina händer mot bröstet,
fräste och klöste klorna i skinnjackan.
Lilla du.
Skulle du leva ett uselt vildkattsliv
i denna by
med många vildkatter, råttkatter,
men med få skummjölksbunkar?
*
”Jag kan inte”, säger Ingrid,
”har maran i drömmen om nätterna,
att de inte dör,
trots att jag slår dem fem gånger i stenen.”
Hon går.
*
Lilla kattliv,
svart med vitt blusliv och fint, fint krås,
blå ögon och rygghår,
som står, när du fräser.
Och jag slår dig i flisan,
så att du virvlar runt,
och jag slår dig
med blodsprängd nos
och blå vidöppna ögon
i flisan en gång till.
En liten slak kropp
med en strimma av ljusgul mjölkmatsavföring
under den långa fina svansen,
som ännu är såsom oberörd
av allt vad som hänt din kropp.
Men jag bara slår dig i flisan
en gång till
för säkerhets skull.
*
Jag har tappat vatten i en zinkplåtspann.
Inte behöver du dödas mer, du lille, lille,
men jag låter dig ändå glida ned
i det kalla vattnet,
och sen lägger jag dit en sten,
som täcker över dig helt.
Jag hämtar trädgårdsspaden
och gräver en liten kattungegrop vid schersminbusken,
kläder den med ett kardborrblad
och lägger kattungen med schersminkvistar över sig i gropen.
Sedan täcker jag över kattungen med jord.
Nu nagar det i mig:
Först slår jag ihjäl dig,
sen lägger jag schersminblommor över dig,
som aldrig ville ligga död under blommorna
utan som bara ville ha liv:
råttkattslivet, utekattslivet,
hårt, kärvt, vilt,
som du var född till.
Vad var det för ett våld i min arm,
att jag slog dig tre gånger i stenen?
Du var ju död med nosen sprungen i blod
men med lika öppna blå ögon,
som när du levde
två minuter tidigare.
*
Jag har sett detta tidigare:
Ett huvud, som lagt sig tillrätta
på sned i smärta.
Och jag minns två ögon,
som inte ville sluta sig
under mina händer.
Och jag minns ett huvud,
som låg litet snett i kistan
som i en även efter döden
alltför stor smärta.
I bilarnas revir
En flock rapphöns flög skrämda upp från vägkanten,
där de med spänt lyfta huvuden
tryckte bland kardborrblad och nyponris.
O, vad skulle ni här att göra,
ni sommarflygga,
akta, akta er,
här kommer jag i bilarnas revir på asfaltvägen,
som ofta torr i sommardagens hetta
annars bara fuktas av tättingars späda skrov
med så fina vingar.
Någon gång såg jag en smäcker svala
av hett, dammigt däckgummi brått överkörd
med krossat bröstben, inälvsröda fjädrar
i bilarnas revir igenom sommarlandet.
Eller du nattens kilare,
min igelkott,
det är väl trettio år sen
jag gav dig spenvarm kvällsmjölk,
men i går kväll hade säkert ingen givit mjölk åt dig,
din stackare.
Varför kilade du annars så rastlöst över vägen,
drabbad av ett ståltonnage i väna sommarnatten,
då månen – själv jagad av rymdkarossens människa –
var ditt vittne ifrån alvaret.
Du lille,
tusen redobogna taggar räckte inte till att skydda
dina stackars tarmar, hjärta, liv, skelett och hjärna,
ditt huvuds starka nos,
dina kvicka nattkilarfötter!
Du starke igelkott,
för tjugonio år sen
glömde jag för första gången att ge dig mjölk,
och nu är du överkörd
i asfaltvägens morgondagg,
där sommarsolen klart inregistrerar
en nyss dödad igelkott.
Den lille brune
Brun liten tjurbatting,
ej året fullt,
kanske sju åtta månader,
med krummet och med språnget
i fina ystra kalvben
och med en knubbig nackes kavata kast.
Två karlar ledde honom i norra ändan av Kastlösa
i en repgrimma om huvudet
och ett reptåg som en snara
men varligt löst om halsen.
De tre var ute och spatserade
i den fina septembersommaren
den 5 september 1968.
De skulle gå till smuttan,
där slakteribilen stod,
den stora otäcka grå,
som sväljer levande djur
och för dem uppå färjan,
som far på Kalmarsund.
Och där var baklämmen
av det höga skåpflaket nedfälld
som en träbeslagen backe till att gå på,
och där stod chauffören, stor och lång,
och väntade på sin lille brune passagerare.
Jag körde i byfart
med femtio kilometers hastighet genom byn
och såg länge i backspegeln än
den lille brune tjuren
hoppa, krumma, vrenskas
mellan de blåklädda människorna,
som nu drog honom över asfaltvägen till slakteribilen,
som nu snart skulle svälja den lille brune,
som bunden vid en krok
om någon timme
bland alla sina olyckskamrater
skulle gunga över blåa sundet
till slaktens förstall,
där en vit och hygienisk död
med sin skrämmande rena nyslaktsdoft kryper in i mulen
på en omskakad liten varelse
med nervöst fällda nya exkrementer
klibbande vid hasorna
efter oron i transportbilen
– min lille brune kufsing
på vägen genom Kastlösa.
Men solen lyser ännu på dig, lille.
Den följer dig från alvaret
på vägen ut i korta livet
och samlar sig kring din bruna gestalt.
Ja, solen lyser nu som allra mest på dig
av alla varelser i världen,
du lille brune.
September 1968
Epitafium över Tufflan
Här vilar Shetland Sheepdog-tiken Tufflan.
Hon var glad åt människorna, maten, solen, gräset.
En gång med benet brutet
kissade hon i en djurvårdares knä.
Han slog då till henne.
Sedan kunde hon aldrig kissa mer.
Mamma i världen
Din sommarbruna kind
Din sommarbruna kind
har bleknat sista gången.
Ditt mörka hår har vissnat
med horvans sista gräs.
Den stora stormen knäckte din starka livsstam
i höstens första månad.
Dröm om Elin Helena Viktoria
Du går runt i öde trakter
och väntar på att få äta två tuggor,
som du snart åter måste kasta upp,
säger du.
Du är grå och böjd
och dina kläder mycket slitna,
grå,
som om du redan legat
månader och år i jorden.
Och luften över gården,
där du går och går
och en gång bodde
i ljus och liv med hjärtats sång,
är grå och blåsig
med kylig storm i kjolen
och dina gymnastikskor redan sönderfallna
som av sensommarns regn i skördestubben.
Och du säger utan glädje,
att du ständigt måste äta dina två tuggor,
som du snart åter måste kasta upp
i dagligt illamående
dessa veckor, månader,
då kroppen kräks allt mer och mer
och du böjes mer och mer
och ditt än augustibruna ansikte nu bleknar, svettas
i dina kräkningar augusti och september
fram till den gryning i oktober,
då kräkningen har stillnat
och du somnar
i en vindil,
faren ifrån Borgehage.
För fyra år sen…
För fyra år sen levde du
din sista vår och sommar
i din trädgård.
Mellan kräkningarna och smärtorna
såg du solen skina,
kände du solen värma dig,
där du låg på gräsmattan
solande dig i en allt större stillhet
ju längre sommaren led.
Plötsligt ryckte du ogräs,
slog du gräsmattan,
dragande den lilla gräsklipparen framför dig
utan smärta, utan illamående i vinden ifrån sjön,
glädjestrålande
med ens med hälsans dyra känsla åter,
tills du åter låg i vardagsrummets inneskugga,
vilande på sängen,
eller ensam i den ljusa sommarnatten
kände en förut okänd och gigantisk smärta
vrida sig runt i din kropp.
Du tänkte ringa någon, sade du,
men visste inte vem
eller om du kunde ringa
utan bidade den timme,
då smärtan skulle lösas upp,
när gryningen blev ljusare.
Klädbrasa
Hon bränner upp kläderna i brygghuset, där modern ofta själv brände avfallspapper från hushållet och gamla tidningar samt även rökte medvurst och isterband och skinka och någon gång en ål.
Hon bränner upp moderns slitna klänningar, strumpor, skor, underkläder, koftor samt en del tidningar och kataloger. Rutiga vardagsklänningar, blommiga söndagsklänningar, vinterklänningar av ylle i alla varma färger. Knävärmare i kamelhår. Nedslitna tofflor och promenadskor. De grå sportjackorna, som hon cyklat i och haft under arbetet utomhus, de blekta förklädena. Den vita nylonunderklänningen, som tycktes rinna bort i elden likt en svart irrande bäck, som försvann ned i askan. Ett par blå långbyxor med åkerjord på knäna. Sjaletter och halsdukar hon mindes modern i från barnaåren.
Här en regnkappa, som modern slitit efter henne själv här hemma, sedan hon haft den länge nog i staden. Den dovt blågröna regnkappan hade hon, när hon tog studenten för sexton år sedan. Här var även en gammal ljusblå kofta, som blivit hängande hemma mellan somrarna.
Hon petar in det ena plagget efter den andra i elden. Åren kastas om varandra, när hon tar kläderna ur säckarna och med ett gammalt hackskaft eller i besvärliga fall en hötjuga för in dem i elden, där de flammar upp. Även askan har tygets struktur. Askan av säckarna har jutevävsstruktur.
Näst sist bränner hon granarna, som stod på vardera sidan av stora trappan under begravningsdagen. De stod där i givakt, den ena för den lila clematisen på vänstra sidan om trappan och den andra för den röda något mindre clematisen på högra sidan om trappan. Blommorna hade klängt sig vildare än förut upp kring verandafönstren denna soliga lördagseftermiddag, då modern begrovs.
Hon bär granarna från vedboden, där de stått sedan söndagsmorgonen efter begravningsdagen, då systern i telefonen påminde henne om att ställa in granarna i vedboden. På natten hade Lisa, moster Lisa, hennes ljusa moster, som hon sade, när hon var barn, gjort henne sällskap och sovit i huset, för att hon inte skulle känna det ensamt att bo vidare i huset, som nu skulle bli hennes eget, om hon nu själv ville det – och det ville hon – allt detta hade modern och systern och hon själv redan talat om i september i moderns sjukrum på lasarettet i Borgholm. – Hon var tacksam mot Lisa, som stannade i huset den natten.
Det var en så klar daggigt blå oktobersöndag. De gick sedan alla i högmässan och i kommunionen. Alla blommorna lyste och brann hos modern, vars grav ligger vid idegranen, som det är elektriska glödlampor i under julveckorna. Hon minns inte nu, vad Lars sade i predikan, men hon var glad, att det var han i dag med. – Det var ännu begravning. Stensorgen hade inte begynt än. Sorgen var ännu rörlig, snabb till tårar men även till leenden, när människor talade glädjeminnen om den döda.
Här var nu granarna alldeles torra. De står högtidligt upprätta i vedboden, där hon ställt dem i stöd av sågbocken för tio månader sedan. Barren faller över stenflisorna och i gräset, när hon bär dem, en i sänder, in i brygghuset. Först vid eldstaden kvistar hon granarna, hugger av deras stammar på tre ställen, och därefter lägger hon dessa stampinnar och kvistar i elden. De brinner bra, och de doftar kåda präktigt.
— Hon sopar därefter upp barren och kastar dem i elden. Något barr sticker henne sedan genom den tjocka färötröjan och något sticker henne i vristen, fastän hon har trätofflor, som når upp över vristen.
— Sedan kastar hon även moderns sista vissna pelargonia – envetet blodröd ännu i sin sista vissning – en underlig planta, vuxen i en spretig men tydlig korsform.
— Hon hade låtit den röda pelargonian stå i en vas på det gamla slagbordet i brygghuset hela sommaren. Nu efteråt nagar det i henne, att hon ändå kastat pelargonian i elden. Men det var ändå riktigt. Den tydligaste linjen i hennes vilja säger henne, att det var riktigt, att den skulle brinna upp i denna eld på dessa av moderns ägodelar, som ingen kunde ta till vara, ingen ärva.
— Hon säger inte, att den här elden är helig eller så, men hon vet, att det är riktigt, att hon gör detta, så att ingen kastar den blomman var som helst och trampar ned den i ogräset.
— Klädbränningen varade under tre dagar, därför att ugnen var liten, så att hon bara kunde lägga saker i elden under en halv timme varje gång och sedan låta askan falna, innan hon lade den i trädgården under moderns finaste buskar, som är snöbollen, rubusen, forsythian, sommarhortensian, schersminen, syrenerna och den röda rosenbusken, som modern tyckt särskilt mycket om.
— Röklukten svävade kring huset om nätterna. Hon kände röken i sin vindskammare om natten, och röken gjorde hennes och hundens sömn orolig.
— Hon hade sedan hastigt brutit upp från huset med sin vinterpackning. I staden sjuttio mil borta från huset erinrade hon sig, att hon glömt tömma den sista askan i trädgården på morgonen samma dag hon reste. Hon gör därför ännu en resa ned till huset, innan frosten kommer.
Pelargonian
En dag i slutet av juni 1966
bär jag ut alla krukväxterna ur huset,
över hundra, alla nedvissnade.
Ändå hade Rut, Vivan, Lisa, Aina och Ingrid
tagit hand om femtio, tror jag.
Nu bär jag ut på den soliga gården
alla pelargonior, begonior,
sanktpaulor med skrumpnade bruna blad,
silvertriar, liljor, julkaktusar,
alla andra märkliga kaktusar och flera lönnar
och en mycket liten brudslöja, alldeles fälld.
Vinrankan Frankenthaler står vissnad kvar.
Dig skulle jag ha tagit med.
Men i den hastiga avresan dagen efter begravningen
hade jag inte tagit någon krukväxt med mig.
Jag lägger växterna i en spann,
som jag ofta tömmer under granarna
och under mammas älsklingsbuskar:
snöboll, schersmin, rubus och forsythia.
Krukjorden lägger jag i en annan spann,
som jag ofta tömmer kring mammas älsklingsperenner.
Jag lägger krukorna i två stora kar,
ett vitt plastkar och ett zinkplåtkar,
och fyller dessa kar
med flera spannar kallt vatten.
Faten lägger jag i en liten gul plastbalja
och häller kallt vatten över.
Några gallermönstrade prydnadskrukor
lägger jag i en vit plastspann
och häller kallt vatten över.
Nu har jag gjort allt detta.
Nu kan jag inte göra mer.
Nu står bara du kvar,
du den största pelargonian
ärrad av gamla bladfästen, blomfästen.
Vad du lyser, pelargonia,
så ofattbart du lyser
med torra ännu blodröda blomblad
i din vissning!
Du visste
Vi förstod inte,
att du visste.
Säkert visste du.
Vi trodde
vi borde tala om
att du snart skulle dö,
så att du finge veta.
Nu fem månader efteråt
vaknar jag en natt och vet
att du visste.
Du såg dina ben, dina armar utmärglade,
dina alltmer svullna fötter,
kära,
som värkte så.
Du visste,
fast vi tagit din spegel ur handväskan,
som du snart inte heller mer orkade lyfta.
På julresan över Kalmarsund 1965
Matte Elins fina ö
lyser i natten,
min hund.
Ser du inte,
att Mattes ö
har tusen ljus över hennes grav?
Sundet suckar så tungt och mörkt,
men ljusen lyser
på Elins ö.
Till Birribi
Kom mamma, se vårt fina vete!
Kom mamma, se vårt fina vete!
sade min syster till mamma
den dagen hon skulle till Borgholms lasarett
för undersökning,
och hon gick med Rut,
för hon ville gärna se Ruts och Bengts vete.
Men det blev för långt för henne att gå
– bara halva gärdesvägen ned till veteåkern
orkade hon gå.
Då måste hon sätta sig på en sten,
där hon plockade sig blommor på marken:
Gullkrage och mynta, rölleka och blåklocka
plockade mamma i denna bukett.
Hon skulle hämta den på kvällen,
när hon kom tillbaka från lasarettet,
men hon återvände inte den kvällen från Borgholm.
Hon togs in på observation,
så Rut tog i stället med sig mammas vildblommebukett,
när hon dagen därpå hälsade på henne på sjukhuset.
Detta var den 13 augusti 1965.
Hon skulle komma att stanna i Borgholm hela två månader
ända till den 15 oktober,
då hon återvände förbi Stora Hult till Ventlinge.
Det var en klar blå oktoberdag med strålande sol,
som vi for byvägen ut till stora landsvägen.
Väl uppkomna dit stannade vi
för att vänta på en annan bil från Borgholm,
som också snart kom.
Den stannade, och föraren hälsade på oss.
Det var en stor svart bil
med plats för bara en passagerare.
Blå irisar och skära nejlikor lyste genom bilfönstren.
”Nu kör vi till mormors kyrka”, sade lilla Viktoria.
Vi for med 50 kilometers hastighet
de dryga fem milen söderut ned till Ventlinge.
Det står en del vatten på alvaret,
betlanden är ännu inte halvupptagna.
Rågen och höstvetet och rapsen står i fin växt.
Kalmarsund lyser blekblått
som den muslinsklänning
du bar somrarna trettiotre och trettiofyra,
då du var tjugosju och tjugoåtta år.
Allt detta ser vi nu på vägen vi far, mamma.
Vi saktade in våra bilar i Ventlinge
och stannade ett ögonblick,
kanske två, tre minuter vid hennes gård,
där den lila clematisen vid vänstra verandafönstret
överglänste den purpurröda clematisen vid det högra verandafönstret
i storlek och prakt.
Du hade ett tag velat tillbaka hit till ditt hem,
och vi hade tänkt ordna en resa hit
– själv hade jag även tänkt mig en ambulansresa
fram och tillbaka,
men doktorn, som jag talade med om detta,
tvivlade på att du någonsin skulle kunna orka det.
Efter några dagar var du också redan så matt,
att det aldrig mer kunde bli tal om
att du åter skulle komma hem.
Först nu kom du tillbaka.
Vi stod ett ögonblick med dig
kanske två, kanske tre, kanske tio
vid din gård.
Vi blev alla sittande stilla i bilarna,
innan vi lät dem rulla vidare
svängande till vänster upp i kyrkgatan fram till bårhuset,
som ligger på andra sidan kyrkgatan
än kyrkan och kyrkogården.
Lars var där och moster Vivan och morbror Hans och Aina.
Lars tog upp psalmen och läste ur Bibeln,
jag minns inte vad,
men det var även ord ur Psaltaren om tröst i död.
Moquist, som kört mammas bil, öppnade kistan.
Han gjorde det helt stilla,
som om han hörde till oss,
och det gjorde han ju också på sätt och vis,
för han och hans hustru hade ju tvättat henne och klätt henne
nu den sista gången
– inte vi.
Jag hade inte tänkt på detta,
att detta skulle hända,
att mammas kista skulle öppnas,
att jag åter skulle få se henne.
Huvudet var blekt, händerna så kalla.
Mamma i vita kläder med många fina spetsar,
i en fin nattdräkt till att sova länge i.
Jag kysste hennes panna för sista gången
och lade händerna på hennes händer för sista gången.
Först månader och år efteråt
har jag tänkt på hennes under dessa fem sex dygn
förändrade huvud, händer.
Men detta,
vad Rut och jag och Lars såg
– för Lars stödde oss utan ett ord
genom att han delade vår syn med oss –
kan jag nu inte yppa.
Jag var ett barn
Jag var ett barn,
ett ystert barn,
när jag blev smittkoppsvaccinerad
med Rut och många andra barn
i Ventlinge församlingshem sommaren 1935.
Och det var inte farligt!
Två streck i kryss på axelknoppen
som ett kattriv
av en ironiskt älskvärd, geometriskt sinnad, svartvit årskatt!
*
Jag fick feber efter tre dagar
och måste lägga mig, och Rut med.
Varm säng,
varm om kroppen,
svettig om kroppen,
kliar på ryggen,
varm om huvudet,
svettas om pannan,
gungar i huvudet,
fryser om axlarna.
Jag yrar.
Ljus och mörker.
Thermogénvaddens eldskakande djävul
– som på annonsen i Husmodern –
far efter mig, så att jag svettas,
och trollen i vattnet drar ned mig
så att jag fryser i sjön.
Mamma finns med vatten, saft, mjölk.
Rut finns också.
Ljus och mörker.
Nya lakan på kvällen.
Fryser då,
men skönt sen med rent, torrt nattlinne.
Ljus och skymning, mörk natt.
Gryning, ljus dag.
Mjölk och hönssoppa med vitt hönskött.
På kvällen fläskkorv med potatismos.
Mjölk, fläskkorv, mjölk.
Med gaffeln petar jag i mig fläskkorvbitar.
De smakar salt, peppar, lök.
Huvudet är klart.
Jag är vaken men trött.
”Nu är febern borta på min lilla Anna”, sade mamma.
Sen fick jag ljust bröd med mycket smör
och mjölk och vatten.
Skymningen blev mörker och natt.
Mamma bäddar om och stoppar om mig.
”Nu skall du sova”, sade mamma,
”snart är du lika frisk som Rut.”
*
Morgonen stiger så ljus i min säng
och febern har vikit från bädden.
Huvudet är klart, rummets föremål tydliga.
Mamma går upp och klär sig med rullgardinen nedrullad.
”Ligg litet längre ännu,
jag far efter korna så länge,
klockan är bara halv fem”,
sade hon och stängde tyst kammardörren.
Men till frukost före klockan sju
hade jag gått upp
och fått på mig en ljus bomullsklänning
med blåa blommor och gröna blad.
Dagg på alla flisorna
och på gräset mellan flisorna.
En stor oordnad vedhög ligger på gården.
Det var inte fin björkved
utan utskottsbrädor av furu,
härliga långa i lastflakshögen mitt på gården!
Jag klättrar upp i brädorna
och sätter mig och gungar på en utskjutande bräda,
som är säkert inkilad i brädhögen.
Träet strävt mot bara låret under klänningen,
gummiskorna redan våta.
Gunggunggung
i solens höga sky,
där han går upp bakom kyrkogårdsmuren!
Ingen feber mer i kroppen,
huvudet lika klart som solens uppgång,
och jag rider på solstrålarna,
grensle på min fina brädhäst,
så långt in i solens värme,
att jag sedan aldrig kunnat lämna livet, solen.
Den sista dagen
Det var den sista dagen.
Rut var hos mamma hela dagen i sjukrummet.
Ronden kom med överläkare, underläkare och sjuksköterskor,
ställde sig vid fotändan.
Överläkaren gick fram till huvudgärden,
stod stilla ett ögonblick och sade sedan:
”Och här har vi den lilla trötta”,
medan han smekte henne över pannan.
Mamma i världen
Mamma i världen
gick bort ifrån världen.
Elin Helena Viktoria,
frisk ifrån cancer,
sover i graven.
Den sista natten lyste hennes lampa
Borgholms kulna oktobernatt igenom
till kvart över tre.
Lilla mamma i dödscancerluften.
Du kände igen mig och log
och nämnde mig vid namn:
Ann, Anna.
Sedan mumlade du ”Ann, vatn”,
fast du knappt kunde säga vatten.
Långsamma rosslingar ur kroppens djupa lungor
vaggar dig i den lilla ekan
mellan livsvåg och dödsvåg.
Den enda klocka,
som är giltig nu i denna natt
är din kropps uppgivna livsklocka,
mätande nattens minuter, stunder,
mätande hjärtats sista timmar.
Jag förmår inte längre hålla dina kalla händer varma.
Du griper inte mer efter mina händer,
när jag somnar på britsen bredvid din bädd.
Halv tolv fick du din sista morfinspruta, halv tolv.
*
Oktobernatthimlen välver sig
med en liten del av sin båge
kring ditt Ventlinge
du aldrig mera återsåg:
Ditt gula hus med flislagd gård,
med trädgård, horva, får och Shetland Sheepdog Birribi,
två lindar, äpplen i trädgården,
de sista syrliga i frostna gräset.
Ljuset flämtar nu
med ömsom stor tunga, ömsom liten tunga
i vinddraget från den öppna fönsterluckan där högst uppe.
Dina händer bara kallare och kallare,
frysande alltmer,
trevande på lakanet
de stunder jag inte håller dem i mina.
Jag tar dig i hand,
när jag vaknar ibland,
men du håller inte längre så fast i handen
efter din senaste morfininjektion.
Du kämpar inte längre emot
utan föres ständigt längre bort i natten,
och vi ligger i två båtar,
och våra händer når ej snart varandras.
Allt längre far din båt på mörka sundet.
Den tunga sömn, som övermannar
den som vakar hos en döende,
har du även själv talat om,
för tre dödsbäddar har du suttit vid,
innan du nått fram till din egen.
Du har rätt,
det är som du sagt.
*
Lilla, lilla ligger än i båten,
men skall snart lyftas ur din båt,
när allas morgon bryter in.
Jag somnar ånyo, ånyo
och vaknar ånyo, ånyo.
En rossling sjunker ned i hennes kropp.
Tyst allt tyst.
Jag vaknar, som man vaknar,
som när en klocka stannar.
Jag är alldeles ensam i rummet,
har aldrig varit så ensam förr eller senare.
Mamma, lilla mamma.
Jesus, ta emot henne.
Jag är här
men inte hon.
Men Du i språnget
mellan där, som här ej finns,
och här, som där ej finns.
Du i språnget
när jag sov
och livet sjönk i hennes kropp,
och jag inte mera hade hennes händer i mina.
Du där hudens känsel inte mera finns.
Hennes händer är stilla på lakanet,
och hon märks inte själv mer i sin kropp,
men detta är hon,
denna är hon,
och hennes träduva flyger och flyger
och flyger i fönstret,
där vinden sliter i ljuslågan.
Hennes händer borta från mina,
ögon, ögon, mun, som inget mera säger,
som inte mera säger:
”Ann, vatn.”
*
Dina brustna ögon ser mig in
i mina levande hinneomslutna ögon,
men dina ögon väntar mig inte mer.
Men i synens djupa hålor,
där vad du såg till sist
än dröjer kvar som en skälvning
i håret över pannan,
ser jag ditt livs femtionio år djupna och sjunka ned.
Dina under dessa veckor alltmer kupade ögonlock
har nu svårt att behålla sin kupning över ögondjupen.
Så har du aldrig sett på mig förut
med icke-seende pupiller.
Åter och åter ser du på mig,
fastän din blick till sist har brustit,
för den ville aldrig stänga sig för mig i världen.
Låt mig få hjälpa dina ögonlock,
mamma, med mina händer.
Låt mig få ge dina ögon sömnens mörker,
såsom du själv redan sover.
När jag tar mina händer från dina ögonlock,
ser du åter på mig.
Då viker fumligheten och rädslan från mina händer,
och jag låter dem i ro en lång stund vila över dina ögon,
och när jag åter varsamt lyfter mina händer,
har dina ögon slutit sig fast samman
och du sover utan att jag mer skyler ditt ansikte.
Nu vilar du i din kropp utan smärtor.
Jag lägger dina händer till vila på mellangärdet,
ordnar håret, kammar det från pannan bakåt över hjässan
och åt sidorna över öronen fram emot kinderna,
som du brukade ha det.
Jag kysser din svala, bleka panna
och stoppar om din lilla döda kropp,
så att du inte skall frysa så mycket.