Till Gustaf
I
Vad du ger mig
Vad du ger mig:
kärleksgåvan frihet till en egen identitet
spegelvänd in mot ditt väsen.
Frihetens ros i mitt arbete med orden:
ord är även arbete i min hjärna,
ord är även rörelser i min kropp;
som oförlösta ord är
nerv- och muskelspänningen i buken
och den av magmunkramp som sjösjuka magsäcken.
Nedskrivna ord,
utslungade ord,
kroppen i harmoni med orden,
inälvornas ro i bukens rymd,
tankarnas ro inom de sköra äggskalen i ordens korg.
Försök
Skimmer och silver är de ord
jag först vill använda
till att beskriva horvans ängsgräs i juniblåsten.
En böljande sidenyta
som en dovregubbestor grön presenning,
lagd över den svarta jorden
är ett annat omöjligt försök att beskriva ett synintryck.
Faktum är att hundkäxen står i skirt brudflor,
medan några redan har frön i blomflocken.
Grönblå och gredelina är stråna med vindsilver i axen
och flyttblocken kikar med miljoner arkeiska ögon
och luktar med postglaciala mossnäsor
på solens och vindens spel i Elins junihorva,
där miljarder strån går i vågor,
bildande tillsammans en böljande matta
i juninordosten.
Det vita
Det är mycket folk på spårvagnshållplatsen.
Det är lördagskväll och rusningstid.
Någonting vitt ligger framför refugen.
Där står åtta poliser med en polisbil,
som är parkerad på trottoaren invid centralstationen
– gamla Mazarykstationen.
Alla tittar på det vita.
Vi stannar också, för vi skall ta spårvagnen här.
Men vi blir stående och tittar ihärdigt på det vita,
medan spårvagnen med vårt nummer kommer och går.
En ung mor kommer förbi med ett mindre barn i hand.
Hon ropar strängt på sitt andra barn
– en kanske åttaårig pojke – att komma.
Det är inte bra för barn att se det vita.
Så går de vidare tillsammans: mor, far och två barn.
Det är nog inte så bråttom med ambulansen börjar vi förstå.
Det gäller inte längre livet.
Man har täckt över spåren efter olyckan vid hållplatsrefugen.
Hon måste ha blivit överkörd av spårvagnen, säger min följeslagare.
Under det vita silkespapperet,
likt det man även slår in kläder i,
ligger hon nu stilla.
Hade hon haft alltför bråttom att på den glatta stenläggningen
efter arbetsdagens slut komma hem med helgmaten till dem,
som kanske ännu väntade på henne?
– Matkassen vakar stilla, upprest vid hennes döda kropp.
Poliserna har strött ut sand på sidorna av kroppen,
för att papperet, som döljer henne, inte skall blåsa bort.
Hela kroppen och huvudet är täckt av det vita papperet.
Det enda, som syns av henne, är det mörka rika håret,
som ligger utbrett bakom hennes huvud på gatstenarna,
som om en väldig kastvind blåst ut detta ännu levande hår från hjässan
till en mörk korona kring hennes av vitt papper täckta huvud.
Med denna vind i håret var hon faren in i en annan stad.
*
Detta hände i april 1972,
när vi skulle ta spårvagnen från Varlovsplatsen till Václavplatsen
för att se på Prag en lördagskväll.
Men vad jag än såg
denna blåa, vänligt illuminerade vårkväll på Václavplatsen,
så såg jag ändå ingenting annat
än det vita med det mörka håret.
Det vita blev den vita.
Hon växte och blev stor.
Hon var den dolda nationen under silkespapperet,
men till att dölja detta hår – detta livskraftiga hår –
räckte inga silkespapper till.
Har du sett en vingklippt fågel
Har du sett en vingklippt fågel?
Den fågelsjälens längtan har inga vingar,
som bär den.
Den fågelns mål förfelas ständigt.
Trädkronan, i svindlande blått under solen,
är ouppnåelig.
Vem har klippt den fågelns vingar?
Den skicklige kirurgen med kniv, pincett och sax
har klippt den fågelns vingar.
Varför har den skicklige kirurgen klippt den fågelns vingar?
Jo, för att den fågeln skulle stanna,
häcka i kirurgens huvud,
inte tänka egna tankar,
inte flyga egna banor
bort till andra fåglar med hela vingar,
som sitter i svärmar där i trädkronan
i svindlande blått under solen.
Blåsten kommer
(struktur i tid och rum)
Ovädret söker upp mig
här vid Kalmarsund
av vita valar fullt
inunder vågskummet mellan kusterna
av gröna Ventlinge och blåa Brömsebro
på andra sidan vattnet,
på andra sidan i historiens distans,
där Corfitz Ulfeldt,
Leonora Christinas man,
den mångförslagne politikern,
förhandlade med svenskarna om fred.
*
Och jag är inte svalan här,
som matar sina ungar före regnet,
vilket bebådas av åskans knall och mullrande.
Och svalornas kroppar är pilar
i djupa svindlande dyningar
uppifrån den åskblåa rymden
ända ned till trädgårdens livfyllda gräs
och stengårdens gråa flisor,
över vilka flugorna surrar dolskt
under lindarnas saftiga gröna kronor.
En stare dricker vatten
ur det danska duvredet
– en lerskål, som vi fyllt med vatten.
*
En blek blixt
skär med eggen över skogsdungen,
som morfar och de andra barnen i sockenskolan
planterade i början av åttiotalet.
Så långt borta är den åskan,
så långt borta som freden i Brömsebro 1645,
långsamt närmare i rummet,
närmare i tiden.
Där någonstans längre norrut
vid spannmålssilon eller Söderåkra kyrka
bodde alltså Axel Oxenstierna,
när han förhandlade med danskarna om fred.
– En fiskmås tar sin eleganta lufttur över horvan.
*
Grå är himlen nu
och grönt med mycket ljus
– som gamla vichyvattensflaskor på morfars nattduksbord –
är vattnet ned mot Södra udden.
Och i färgen på vattnet
närmar sig också morfar i tiden.
Som eviga ter sig
havet, himlen, blixten, mullret.
En större blixt skär himlen mitt itu
i en ögonblickets horisontlinje
och mullret kommer nu fortare.
Som ett ögonblickets kommatecken
lyser en röd plastspann,
välvd över vattenposten.
En trädgårdsslang ringlar sig
– som om den inte vore utan hot –
kring de nu tomma trädgårdsmöblerna.
Allt närmare i luften
och närmare fönstret
stryker svalorna,
och flugan durar
på sin fönsterruta.
*
Och blåsten och regnet
sveper genom trädgården och horvan.
I rörelsen
Stilla gröngräsade, gråhimlade morgon!
Hur stilla kan inte havet vara.
Och fåren – även de årslamm som skall dö i september –
betar med frid i sina hjärtan.
Rosenspireans blomställningar lyser karmosinröda
i den grådimmiga luften,
som omger det sommarförtorkade spireariset.
Svalorna flyger oupphörligt
– organiska pilar i det blå –
igenom sitt omsorgsfyllda till synes lyckliga sommarliv,
som dock kan förändras av svalexistensens växlingar.
En gång skall sommaren fortsätta att grönska och blomstra utan mig.
Svalornas Gud och min,
ge även mig, som svalorna,
frid och ro i rörelsen!
II
Jag vill att du
är mig nära,
så nära.
Du med älskad kropp,
du i kroppen.
Jag känner dig inte
utanför kroppen.
Du är i din kropp,
och jag älskar dig
i din kropp.
Anna Boleyn
Anna Boleyn, Fru Drottning!
Ni olyckliga med elva fingrar.
Ni olyckliga, utan en kungason,
utan en son åt Henrik VIII.
Ni olyckliga i Towern,
väntande på Er avrättning,
alltmedan kretsen kring Er gemål,
den store renässansfursten,
lever vidare utan Er.
Fru Drottning med elva fingrar,
leende talar Ni med kommendanten för Towern
om Er runda hals,
Er smala hals.
Det skall gå lätt att dö för skarprättaresvärdet,
säger Ni leende,
alltmedan man väntar på skarprättaren från Frankrike,
som glömt skarprättarekostymen hemma i Frankrike
och som därför måste få en ny fin skarprättarekostym
i hast skräddad vid det tudorska hovet.
Så skall då äntligen detta ske,
att Er runda, smala hals skall läggas naken för skarprättaresvärdet.
Tre präster vakar med Er om natten
– tre präster i Henrik VIII:s kyrka.
Vad tänkte de mer utom bönens tankar,
när de bad med Er, Fru Drottning
den sista natten?
Först på eftermiddagen är ändå allting klart,
och Ni undfår äntligen fridens skarprättaresvärd
igenom Er runda, smala hals.
Så har dock konungen,
som dagen därpå skulle trolova sig med Jane Seymour,
sant ridderligt ändock givit Er denna sista kungliga gåva:
Att bevilja Er sista önskan att få dö genom svärd som fransk adelsdam
– en kostbar gåva.
Vilken kostbar gåva!
*
Gula narcisser lyser nu i aprilgräsmattorna
utanför Towerns ödegrå murar.
Tänkte Du på Din dotter,
som skulle bli den stora Elisabeth?
Tänkte Du på Din späda dotter
med den stora fursten?
Tänkte Du på
att du aldrig hann föda Din furste Henrik VIII en son
utan bara Elisabeth?
*
Nyss gick vi från en kvinnas avrättning.
Trötta människohopar beskådade hennes avrättningsplats.
Rabarberskotten
Rabarberskotten,
sickna vårfräckingar,
skjuter glatt upp ur blöta, svala jorden
sina svällda skott
– vällustiga fallosar ur skotthöljets förhud,
rödblå i hela rabarberlandet,
badande i aprilsolskenet,
som om de ville leka med alla
både gamla och unga.
Och bladen vecklar ut sig ur rabarberskottens knopphöljen
som skrynkliga ansikten på alldeles nyfödda barn,
som blåröda i synen
skriker sina första livsskrik ut i det klara vårljuset.
Lågande landskap
Lågande landskap,
vitbrända åkrar och hagar,
denna lågande sol,
som får jorden att brinna.
Radion meddelar på morgonen:
I går var den varmaste sommardagen sedan 1933
och den varmaste augustidagen på 200 år:
Sundet i stiltje.
Knappt förnimbar en liten vänlig, sval kåre mot min vänstra axel.
O du tappra cikoria!
På din ljusa blåhet
tar ingen torka kål.
Lysande blåa ogräs på den lågande bruna jorden!
(Den 7.8.1975)
Den döda kon
En stor ko av låglandsras
ligger utsträckt mellan tokbuskarna.
Hon ligger på sidan,
blickstilla utsträckt,
stor svart- och vitfläckig
med en enorm buk,
som välver sig högt på sidan uppåt.
Huvudet är utsträckt,
liggande platt ifrån halsen.
Det är flugor vid mulen,
och flugorna har ätit,
så att hon är röd som av blod
vid mulens öppning.
Hon har nog fått en spik i magen
och sedan dött av inre blödning.
Var det du, som tappade den spik i gräset,
som sen följde med gräset lömskt
in i hennes mule, mun och mage
till en plötslig blödning, störtning?
Det är ännu sommar
Denna nordostliga, nordnordostliga asienvind,
så varm den far fram över ön,
tar andan ifrån alla varelser,
sticker över rågåkrarna,
sveper genom grödorna,
som böjer sig för denna starka blåst.
Molnen far som skuggor,
himmelska skuggbälten,
över åkrarna, över sundet.
Blåsten sliter i bladen,
men bladen sitter kvar ännu.
Det är bara juli,
och bladen sitter kvar,
de allra flesta.
En sommarblåst
– med all luft uppvärmd ovantill och nedantill,
faren i ett vindband
från norra Finland, Kolahalvön och Vita havet
ned över Onega, Ladoga och södra Finland, Balticum
och ej nämnvärt svalnad över den nu uppvärmda Östersjön –
förmår inte rycka av träden deras blad
med den svindlande sommarens brådska
i klorofyllets små kamrar.
Och löven nynnar i mitt hjärta:
Det är bara juli,
och det är ännu två månader kvar till oktober.
Vi sitter kvar,
för det är ännu sommar.
(Södra Öland den 28 juli 1973)
III
Du
Du blir allt verkligare,
allt mera kropp, själ och ande,
allt mera ande, själ och kropp.
Du blir allt mera avhöljd du,
som jag inte mycket kände
men som jag nu mera känner.
I djupens djup en sötma bor.
I höjdens höjd en ljushet bor
och mellan dessa lever vi.
Isflaken
Isflaken har drivit in ifrån havet
till sist längs Blasieholmen framåt till Strömbron,
där Mälaren möter Saltsjön.
Några isflak ser ut att vara stagade av vassruggar
med avslitna strån bottnande endast i isflaken,
som sakta glider i vattnet,
där några vasstrån redan flyter omkring
i strömmen mellan flaken.
På isflaken står änderna
farande runt i en cirkel,
där Mälarens ström driver isflaken runt,
de isflak, som drivit in ifrån havet.
Så glider de runt: vassruggar och änder
på sina isflak långsamt runt, runt
strax bredvid Strömbron på Saltsjösidan.
Vi står här och tittar:
Bakom oss Grand Hôtels alla fönster,
stirrande på februaris isflak från havet,
som envist driver i strömmen,
där Saltsjön möter Mälaren.
Klipporna ligger grå
Klipporna ligger grå inom mig.
Strömmen dagerlila flödar
med alla mjuka måsskrin,
mjukare i april än annars,
och med alla mjuka måsskrin
över nattsvartblåa vattnet.
Staden vilar på alla ljuspålar i vattnet.
En stor gyllne röd pelare
är namnet Gauguins spegelpelare under Nationalmuseum.
Grand Hôtels guldpelare är en pelare av ljus,
bärande alla festklädda människor
högt över den mörka Strömmen.
En stad vilande på nattens alla ljuspelare,
dessa ljuspelare på vilka de tunga husen vilar:
de tunga stenhusen, de tunga stengatorna och asfaltgatorna.
Kan verkligen alla dessa pelare av ljus
bära upp hela denna börda
av så oerhört tung sten
och alla människor och bilar,
så fantastiskt tunga tillsammans?
Pelarna bottnar i en botten,
de bottnar i botten.
Det ser ut så.
Är det ändå så,
att ljuset bär upp all denna sten och jord och mänsklighet,
så sammantryckta i vårt mörker,
och lyfter på sina skälvande ljuspelare
inför våra trötta, häpna ögon
hela vår värld
– stående på gyllne ben i mörka vattnet –
bärande dess kropp av verklighet,
dess kropp av sten och jord och kött
i underbara formationer.
(Södra bergen, april 1970)
Fågelmoralitet
Den för mitt kikarobeväpnade öga
på detta håll obestämbara tättingen
sitter med starka klofötter
knipna om sin gren i den kinesiska gulrosen.
Han sitter där blickstilla
på den i juninordosten starkt svajande grenen,
tills han med ens säker på sitt mål
tar en suverän glidflykt
bort till det gamla körsbärsträdet.
Av denna fågel lär jag:
Sitt på din kvist,
tills du i valets svirrande sekund
märker, att du flyger långt i väg
till din länge närda önskans träd.
Troligen trygghet, bara trygghet
Med hunden tryckt i famnen
stod hon i den ljusa juninatten
barfota på rälsen och väntade på det godståg,
som hon säkerligen visste skulle komma
vid den här tiden på dygnet.
Tåget kom också, riktigt nog.
Däri hade hon verkligen räknat rätt.
I hennes plågade sinne, hennes av ångest utpinade kropp
fanns koordinerad en rak strategi,
långsamt avklarnad vid barndomens sommarhav
under en pensionatsvecka,
så att hon utan att gardera sig med reträtter
kunde gå den snabba handlingens väg.
*
Så vann du din värdighet i ditt plågade liv,
spänt mellan en hårt kämpande inre självständighet
och en plågsam yttre osjälvständighet av praktisk art
– en kamp där människor inte alltid tog dig på allvar
och där du med din känslighet och ditt behov av ömhet
kunde bli förnedrad i andras gäckerier.
Oundvikligt hade även varit,
att vi som ville dig väl, förnedrade dig i din osäkerhet
med våra välmenande råd,
ibland givna utifrån våra egna utgångspunkter
– inte alltid med hänsyn till vad du själv förmådde och orkade med.
Så vann du din slutgiltiga värdighet,
i det att du tog dig samman till denna självständiga handling,
som du inte längre lät någon avhålla dig ifrån,
på det att du för alltid skulle befrias
från osäkerhetens och ofrihetens plåga i ditt kaosliv.
*
Sin hund tog hon med sig som en god matmor.
Nej, hur de dog uthärdar jag inte att länge tänka på.
Mitt inre öga ser en glimt av den fullbordade handlingen:
de redan tågöverfarna kropparna,
kvinnan med hunden,
som lokföraren plötsligt hade sett framför sig på rälsen.
Kunde det ha funnits ett moment av tvekan hos henne,
när tåget rusade emot henne,
där hon stod med hunden i famnen?
Jag tror inte det:
inte före tåget
och vid tågets ankomst fanns
– om tid till tanke –
dock ingen tid till handling.
Nu var tanke och handling äntligen blivna ett hos henne:
snart just nu i detta nu
skulle det hela för alltid vara över
för henne och hunden.
Och hunden – den lilla vita epileptiska pudeln –
var han rädd eller kände han bara trygghet i hennes famn?
Troligen trygghet, bara trygghet
– som hon själv innesluten i sin sista handling.
Säkerligen hade hon tänkt på att han inte borde se tåget
och alltså vänt hans huvud, ögon in mot henne själv.
Han var allt hon hade.
Hon var allt han hade.
De måste ha dött,
om ej i samma tiondels sekund,
så dock i samma sekund.
Punkten av rubin
Vad var det,
punkten av rubin längst inne?
Var det en droppe av Hans blod?
Det var vid vinet under kommunionen
jag erfor Honom som rubin,
som lysande rubin.
Först liten, sedan större glimmade rubinen,
som mitt innersta öga såg.
IV
Efter år i kanjons
Landskapet stilla,
en stilla vind far över medvetandets vida slätter,
nyss förvrängda till djupa, trånga kanjons
med outhärdlig hetta uppifrån och nedantill.
Nu livet en stilla klarhetsdag
– Clara Chiara Clarissima,
släkt med ljuset och stillheten –
och jag gräver inte längre ensam i en kanjon,
skild från min älskade,
utan vi går hand i hand
på varandras vida slätter.
Solen går och går runtom våra huvuden.
Solen går ned, och trötta vilar vi
och vaknar till nya gryningar.
Skogen, bergen, haven kantar våra slätter.
Älskade, så vida slätter vi har fått tillsammans.
Koltrasten vid Ersta sjukhus
Koltrasten drillar
gällt jublande i smärtans timmar
omkring klockan fyra i aprilgryningen.
Han sjunger om
att morgonen kommer
om en stund.
Gryningsfågel,
tröstfågel
för alla som vakar i smärtor.
Rosis läger
Det är egentligen Irene, vår medresenär, som vill fara till Bergen-Belsen
eftersom hon lärde känna två judiska flickor därifrån
på ett sanatorium i Sverige,
där hon låg från december 1949 till oktober 1950.
Hon talade mycket om dessa båda rumskamrater,
särskilt om Rosi Davidowitz, en tjeckisk judinna,
som en tid hade blommat upp i hälsa
under förlovningen med en judisk ung man.
I längden hade dock inte lyckan kunnat rädda henne kvar i livet,
utan hon hade dött på sanatoriet 1952.
– Fadern hade dessförinnan kommit till Israel,
och systern hade hamnat i USA.
Några av de judiska flickorna kom att ligga i samma rum som Irene,
eftersom de svenska patienterna i allmänhet
inte ville dela rum med de judiska patienterna.
Varför det förhöll sig så, kunde inte Irene veta.
Det kunde inte endast bero på språksvårigheter,
eftersom Irene inte heller kan tyska.
Däremot talade de judiska flickorna en ganska god svenska.
Själv hade hon fått lyssna till fragment
ur de judiska flickornas historia.
Hon hade kunnat glömma sin egen sjukdom för långa stunder,
när hon lyssnade till dessa unga kvinnor,
som kämpade inte bara mot kroppens sjukdom och ångest över denna
utan även för att i sitt inre försöka tråckla samman trasorna
av sina illa tilltygade existenser.
*
Vi bestämmer oss för att ta bilen till Bergen-Belsen,
eftersom vi ändå är så nära.
På vår stora RV-karta står Bergen men inte Belsen utsatt.
En yngling på en bensinstation i Uelzen säger,
att Belsen ligger vid Bevensen.
Men två ynglingar – likaledes i tjugoårsåldern –
på en bensinstation i Bevensen säger,
att Belsen ligger nära Bergen.
Till sist visar oss en engelsk NATO-soldat
vid en av ingenjörsregementets grindar vägen,
och vi far nu fram på den ödsliga sträckan mellan Bergen och Belsen.
*
Där är det:
En stor betonggrå byggnad med mycket glas.
Hela byggnaden ser ut som ett väldigt gravmonument i grått.
I allt dog 50 000 människor – mest judiska människor – här.
Vi betraktar affischer från tiden för judeförföljelserna,
där Davidsstjärnan framstår som symbolen
för alla ekonomiska och sociala missförhållanden.
Här är även bilder av den nationalsocialistiska chefskåren
i maktens strikta, dekorerade uniformer.
Så följer fotografier av 13 000 ojordade lik,
samlade i en hög, stor som ett tvåvåningshus.
Ytterligare 13 0000 människor hade avlidit
under de närmaste dagarna efter engelsmännens ankomst till lägret,
innan den sanitära och medicinska hjälpen hunnit att begränsa antalet dödsfall.
Därefter i bildsviten följer
några av de 50 000 offrens fotografier.
Bland dem fäster jag mig särskilt vid
bilden av den helt unga flickan Anne Frank,
kanske därför att jag redan kände till hennes namn genom hennes Dagbok,
kanske även därför att hon var i min ålder, född 1929,
ett år yngre än jag, som nu står här fyrtiotvåårig.
Den sista bildsviten visar bilder från saneringen av lägret:
Den 15 maj beslöt man att bränna hela lägret
på grund av smittorisken för fläcktyfus och tuberkulos.
*
Vi går ut på den vidsträckta ljungheden,
där ljungen nu i juli blommar glest under den åsktunga gråa himlen.
Långt ute på den blommande gravheden
avtecknar sig ett mäktigt stenmonument
över de torterade och dödade människorna.
Under ljungen ligger inte bara judar och zigenare
utan även ryska lägerfångar, polacker och tjecker,
som inte bara var politiska motståndare
utan som även tillhörde en enligt nationalsocialismen ”mindervärdig ras”.
Här ligger även rent politiska fiender,
som tyska kommunister och socialdemokrater,
vidare fransmän, holländare, norrmän och danskar
och en del människor från neutrala stater.
Här torterades och dödades även kriminella människor
och de som bedömdes som asociala:
lösdrivare och alkoholister
eller vanliga människor, som vägrat arbeta för nationalsocialismen.
Här vilar även tyska sinnessjuka och sinnesslöa människor.
De judiska människorna är här dock i flertal.
Med orörliga stenögon blickar drygt decimeterhöga, runda stenar
emot oss här och var utifrån ljungheden.
De måste vara privata minnesstenar, med namn inristade eller namnlösa.
De judiska människorna lägger ju som bekant stenar, inte blommor,
på sina anhörigas gravar –
såsom även Abraham gjorde på Sarahs grav.
Så är deras skick åtminstone i Centraleuropa.
Man erfar vanmakten i att det inte är möjligt
att i sitt medvetande på en gång erfara en personlig sorg
vare sig efter 50 000 eller sex miljoner dödade människor,
som man inte känner eller ens har mött.
Dock: det som medvetandet inte kan fatta eller bära
och som det psykiska hjärtat inte kan rymma eller uthärda
annat än som en abstrakt sorg
– det bär våra kroppar som en börda,
som måste vara fördelad på varenda cell i vår kropp.
Så tung är den bördan, att den kan erfaras som en dragning underifrån.
Det är tungt att lyfta fötterna härute på ljungheden.
Fötterna sugs mot marken,
mot grusgångarna och stenstigarna, som genomkorsar gravheden,
vars ljungmatta vi inte vill beträda
annat än för att titta närmare på någon sten med namn.
Medvetandet rymmer bara dessa drygt 50 000
här i Bergen-Belsen pinade och dödade människor,
alla tillsammantagna.
Men jag vet, att detta är Rosis läger.
Här ligger hennes Belsen-kamrater, hennes dödskamrater.
Genom skosulorna förnimmer jag en oerhörd dragning underifrån.
Varje steg är ett motstånd mot en kraft,
som vill nagla fast mina fotsulor vid marken.
Detta var då Belsen.
Genom skosulorna förnimmer jag hela tiden den oerhörda dragningen underifrån.
GENOM SKOSULORNA FÖRNIMMER JAG HELA
TIDEN DEN OERHÖRDA DRAGNINGEN
UNDERIFRÅN
Svanen
Det simmar en svan
i snön
genom årens vintrar.
Så hon arbetar sig fram
i den lösa snön,
animaliskt fjädervit i snöns sakvithet.
Så hon kämpar sig fram
– animaliskt varm –
i den stormpressade drivan av snö och sand.
*
O svan, släpa oss vidare
till vårdagjämningens balans
av ljus och mörker.
Och dock:
Vi borde skämmas,
vi det egna vinterhjärtats lägerfångar.
Men svan,
släpp oss ändå inte,
släpp inte vårt hjärtas frihet ur sikte.
(Alexander Solsjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv)
Stora Stressan
Du är så själfull.
Du talar så mycket om botten av människans väsen,
att jag blir litet betänksam.
Jo då visst ter sig botten outgrundlig,
kan erfaras som mysteriös,
som du själv säger.
Men apropå botten,
så är minsann analöppningen också en botten
i ens liv här på jorden.
Först: Låt oss ta en omväg runt kroppen.
Hur har vi det med Stora Stressan i allmänhet
för att inte tala om de nedriga hemorrojderna,
mot vilka ibland ingen annan bot ges
än operationsknivens.
Men visst kan Stora Stressan också ge oss
i konventionell mening mer estetiska krämpor,
som det är lättare att tala om i umgängeslivet,
även om vi världsvant har rationaliserat vårt svar
på varandras frågor om hälsan till:
Tack bra, bara bra! Prima liv knallar och går.
Även om ängslan tär på nervtyg och kroppsvävnader,
så säger vi inget annat för Stora Stressans skull
– hon som huserar i de hoppiga magnerverna,
i den morgonvärkande bukmuskulaturen,
som avspänningsgymnastiken och bönen – ibland hafsigt övad –
inte alltid bringar till ro.
Hur är det med Stora Stressans heroiska kärlkramp,
hennes höga blodtryck,
hennes tappert sviktande hjärta
och Stora Stressans övriga krämpor i ditt liv?
Förakta inte den stackars kroppens reaktioner
på de alltför höga krav,
som du med din ambition ständigt stressar dig själv med:
Ingen – eller för mycket – tennis, cykelåkning, löpning, gymnastik.
Sitta, jobba, vila, sitta, äta, dricka, jobba,
älska i ett enda fläng.
Addera till din andlighet denna erfarenhet:
På ett sätt bottnar man inte djupare
än i sin egen slutmuskel i botten av bålen.
Är du inte överens med kroppen
om ditt livs alla påtagna bördor,
så orkar inte kroppen med ditt livs alla bördor.
Minns detta, själfulla vän,
när kroppen länge sviktat
under Stora Stressans psykosomatiska påhitt.
*
Men du har så rätt,
att vi som egentligen inte får leva i vårt eget naturliga tempo
utan som lever i den sociala gemenskapens alltmer mekaniserade tempo
– vi behöver reda oss en bädd av varm stillhet,
vi behöver få vandra i gräset bland blommor och träd,
vi behöver någon gång få plocka smultron och plommon och äpplen
med egna händer,
om vi inte skall bli sociala marionetter,
vanmäktigt utlämnade.
Pressens Morgontjänst
Jag såg Pressens Morgontjänst på stan i dag:
en stadig men något klumpig kärra med ballongcykelhjul
och på sitt bärande underrede en stor gul trälåda
– liknande en sådan, som man forslar bröd i –
med Stockholms färska söndagsmorgontidningar,
som skymtade fram under den gröna, lilla presenningen.
Pressens Morgontjänst sköttes här och nu
av en kvinna mellan de sextio och sjuttio.
Hon sköt kärran framför sig
– den verkade litet tung för henne i gatans motlut.
Hon bar olivgrön, rätt lång kjol och låga svarta skor.
Blusen lyste ljus under den svarta koftan.
Så lätt klädd i höstliga färger
sköt hon med litet vaggande gång
den tunga tidningskärran framför sig
denna oktobersöndagsmorgon.
Till huset där jag bor, kom vi samtidigt
och hunden skällde litet på kärran.
– Vi tar hissen upp, sade jag.
– Jag springer nedför trappan sen med tidningarna, sade hon.
– Hur många kilometer är det en sådan här morgonrunda?
– Det vet jag inte, men det är trettiosju trappuppgångar i dag.
Jag kommer nu så sent,
för jag har gått på två distrikt förut i dag
och fick nu ta det tredje,
och i dag kom inte tidningarna till utlämningsstället förrän halv fem.
Man satt som på nålar,
man vill ju inte komma för sent,
för då ringer de ju bara och klagar.
De vill ju ha sin tidning tidigt – det är klart.
– Men det är ju söndag?
– Ja, det är söndag och klockan är redan över åtta, sade hon,
gav oss på femte våningen våra tidningar
och skyndade med snabba, säkra steg nedför trappan igen.
Jag tyckte, att hennes ansikte:
ljust och rosigt, med mycket klara ögon under det bruna håret
fortfarande lyste i trappan.
V
Som båten klyver vattenytan
Han är roende på kanske tjugo meters djup
långt ute på sundet
för att pilka torsk.
Så är hans frihet
att utan flytvästen på sig
ro ut på detta djup i stilla väder.
Här vid stranden vore tryggt att vara,
men ängslan besätter min själ:
Han gungar på tjugo meters djup.
Hundvalpen, som far i min famn,
är den enda strimma av verkligheten
jag just nu uppfattar.
Bländad av blickandet mot den gyllne solgatan över sundet
tittar jag ändå efter honom.
När han åter börjar synas,
blir jag lugn av vild glädje.
Land återtar sina konturer,
hjärnan återfår sitt förut bortängslade tankeinnehåll.
Grönskan är åter grön.
Jag bottnar åter på land.
Med hans årslag allt närmare mig och hunden
klyver verkligheten min ångest,
som båten klyver vattenytan.
Bergtora
Välj var och en i kväll den mat han helst vill ha.
Detta är den sista kvällen jag bär fram mat åt er
härinne i vårt hus, mitt folk.
Så ät nu, vad er lyster, alla!
Vi skall ha fest, när det blir mörkt
och fienderna kommer ridande runt huset.
När elden ätit upp vår gård
och våra liv har flutit bort med blodet, som dem bar,
skall våra fylgjor rida bort på snabba hästar,
bort från askan av vår gård,
bort från kropparna av liven.
– Då skall allt folk därvid få veta,
att vi hade fest den sista aftonen på Bergthorsval.
Terra Bona
1
Vid ett av den lokala opinionen framtvingat kommunalt informationsmöte i Grönhögen den 19 september 1974 informerade direktören för Terra Bona AB utanför Örebro om planerna på att till Grönhögen på Öland förlägga en destruktionsanläggning för vissa restgifter, cyanidhaltiga härdsalter från järn- och metallindstrin. Anledningen till att dessa restgifter skulle transporteras till Öland för destruktion var att företaget skulle kunna utnyttja de kvarvarande autoklaverna på f. d. Ytong-området i Grönhögen. – Naturvårdsverket hade förklarat, att utsläppen i Grönhögen skulle bli ofarliga.
Direktören för Terra Bona AB menade, att olägenheterna skulle bli små. Resterna efter behandlingen i autoklaverna skulle bli obetydliga mängder ammoniak och en natriumförening, som under inverkan av luft bildar en ofarlig soda. Under denna process kan förmärkas en svag lukt, påminnande om svinlukt.
Stämningen i Grönhögen är dock kraftigt affekterad, och sakliga argument biter inte på opinionen, menade direktören och fortsatte: Eftersom vi alla är med om att tillgodogöra oss industrins produkter, bör vi även alla känna vårt samhällsansvar och inte dra oss undan, när det gäller att ta hand om avfallet från industriprocesserna. Alla kan säga, att man inte vill ha det i sin kommun. Men det går inte att resonera så. Grönhögenborna kan vara stolta över att medverka till att ett av landets avfallsproblem löses.
2
Nej, vi känner inte ansvar
för ölburkar och metallklädda husfasader,
för plastmått i alla vällingpulverpaket,
för allt det som produceras i prylsamhället.
Nej, vi kan inte känna ansvar för gifterna och avfallet
från en i sig själv ansvarslös överflödsproduktion,
som slukar ödesdigra mängder energi
och tär i onödan på jordens ändliga råvarutillgångar.
Nej, vi kan inte känna ansvar för ett produktionssystem,
som vi inte kan påverka.
Men däremot:
inse nu ditt eget enskilda ansvar,
du som sitter här,
antingen du har ett eller sjuttio år kvar att leva,
antingen du har barn och barnbarn
eller inga barn och barnbarn.
– Andras barn är även de barnlösas efterlevande.
*
Ni får inte komma med gifttunnorna.
Ni får inte komma och tappa era gifttunnor i sjön,
så att ni förstör våra fiskevatten, våra sjöfågelvatten, våra sommarbadvatten.
Kom inte hit med industriregionernas avfallsgifter
till vår lilla, lilla, smala, smala landremsa,
som inte skulle klara påfrestningarna,
om giftkatastrofen skulle komma över den.
Kom inte farande med gifttransporterna
långa vägar genom känsliga trakter,
utsatta städer och byar,
för varje meter ökande riskerna för liv, mark, vatten.
Det får kosta detta,
att firman Terra Bona AB,
trots att den kallar sig Den Goda Jorden
inte får etablera sig här på denna ömtåliga ö,
unik inte bara för oss som bor här.
Stick med giftet! Stick med giftet!
Terra Bona AB får inte förvandla Öland
till ett Terra Mala,
– Den Onda Jorden.
Det får kosta detta,
att Terra Bona AB får söka sin lokal och sin vinst
på en okänsligare plats än denna ö,
”helt annorledes än de andra Sveriges provinser”,
som redan Linné insåg.
Det får kosta detta,
att kommunen förlorar en hyresinkomst, en skatteinkomst ännu en tid.
Det får kommunen göra för naturvänners skull,
men allra mest för de människors skull,
som bor i Grönhögen i Mörbylånga kommun på södra Öland.
Ett grått nederbördsbälte
Ett grått nederbördsbälte över Kalmarsund
far upp över stranden, ängarna, fälten.
Ett totalt snöglopp rusar över alvaret
och blåsten rycker i hundens rika Shetland Sheepdog-päls.
Då hastigt:
all rymdens skimrande ljus
överstrålar
alvarets täta, bruna matta.
Strandskatan med röda ben och vita vingspeglar
slår suveränt ned i de blåa vätarna
och viporna flaxar in i aprils flygande solbälte.
Men, vipa, hör upp med att så oroligt skria till mitt hjärta!
I mitt hjärta får du alltid bo
och kläcka dina ungar.
Kära fågelfruntimmer,
lilla syster i ängslan,
låt mig få öppna mitt hjärta
till häckningsplats åt din art.
Långt efter det att min bröstkorg fallit samman
må du leva på den fina jorden, i den rena luften.
Birribi
Så brun och fin med yvig päls
hon ligger där på marken
med vind i hår och öronen
och nosen tryckt mot marken.
Vi vet, att hon är sjuk
– att nästa anfall kan vara det sista.
*
Hon frös mycket de sista dagarna av sitt liv:
måndag, tisdag, onsdag förmiddag.
Hon ville ut i solen
och låg på kökstrappan i solen.
Under tisdagen låg hon mellan oss
på gräsmattan i solen.
*
Om kvällarna, morgnarna och ibland om nätterna
sedan några år tillbaka
kände jag efter, om hon andades,
där hon låg på fotändan i sängen.
Den sista natten och morgonen låg hon något längre upp i sängen.
Var gång jag såg henne i gryningsljuset
blickade hon med vidöppna ögon på mig.
Hon var nu mycket stilla.
*
Eller denna tillfälliga tretton år gamla organiska enhet!
Hon var en på vanligt sätt
underbart avlad, född och uppvuxen varelse
– destinerad till förgängelse.
*
Det svåraste:
Hon står darrande frusen på undersökningsbordet
med ryggen i en båge uppåt och med så långa ben.
Pälsen är som vissnad och sluter sig intill
den lilla utpinade kroppen.
Veterinären när ensam och jäktad;
vi får inte vara hos henne,
och vi ger upp som barn.
Jag tar henne om huvudet
och kysser henne på pannan med det vita långa tecknet för sista gången.
Så tar assistenten henne i famnen
och bär in henne i djursjukhusets korridorer.
Birribi vänder på huvudet och ser på oss med en lång blick.
Vi står kvar, vill springa efter henne men står orörliga kvar.
Det sista vi ser av henne
är hennes bruna öron, som ännu vippar litet.
Så är hon borta för alltid.
*
Min vän Petra lät sin gamla hund Misjka
få den dödande injektionen i hemmet,
varefter hon lade sig bredvid hunden,
så att han fick vara i hennes närhet, i hennes famn.
Ur en sådan död – så god för djuret som det är möjligt –
är även tröst att hämta för den människa,
som följt sitt djur till medvetandets gränser.
*
Substansen i din bruna varelse silas sakta
genom den soliga septemberdagens oerhörda solsken
– som av liksom en evighet lysande:
din hundsjäl med din goda, sköna blick,
ditt glada skall i yster lek med fåren,
ett lekfullt nafs i långbyxbenen
– som buren på en vindil kom du genom åren farande.
*
Finge jag lägga en varm filt
om din lilla bruna kropp
och värma dig i mitt knä.
Men i marken ligger du,
vars ögon speglade rymden,
så snabbt som solstrålarna går
i soluppgångarnas väldiga ljusknippen över alvaret.
Birribi fryser inte längre.
Hon har gått igenom den stora elden,
där ingen bibehåller kroppens form.
Den som till sist har sin fysiska identitet
i en liten askhög
fryser inte längre.
*
Längst inne i hörnet mellan vägg och soffkant
står nu Birribi med så underligt höga ben som en liten hind,
alldeles som när hon hade bukhinneinflammation
de sista dagarna av sitt liv
fast mycket större, smalare än då.
(dröm)
*
Birribi i djupa dalar, stup.
Hur kan Birribi gå
i så djupa dalar, stup?
Jag följer efter,
faller i djupa dalar, stup,
där all luft far hög och blå
med vita skyar ovanför.
Men Birribi går och nosar
i djupa dalar, stup
och tittar inte längre bakom sig,
som hon brukade i livet.
Hon går nu sin egen väg
i djupa dalar, stup
långt bortåt, bortåt.
(dröm)
Birribi bor i mitt hjärta
i djupa dalar, stup.
Birribi bor i mitt hjärta
på de gröna ängar,
morgondaggiga och gröna,
så att Birribi blir våt i pälsen
och sedan måste torka sig i solvärmen.
Sommarens klocka
En båt tuffar utifrån mörkret, utifrån vattnet.
Kvällen är ljum, femton grader.
En mjuk lurvig fuktighet
– varm som en frisk hunds päls –
lägrar sig över Öland
med träd och blommor, hus, djur och människor.
Det är den 30 augusti.
Det är mörkt redan klockan sju.
Ute i sundet – i en tuffande råoljemotor –
tickar sommarens klocka stillsamt
dygnen allt närmare hösten september.
Inne i huset
lyser mig dina ögon
denna tidigt skymmande sensommarkväll.
VI
En sommar rund och hel
Inom septemberdagens klara himlakupa
välvd över det ljusblå vattnet
och den långa, låga stranden
med mättat brunröda stenar,
som solbrända alltifrån istiden.
Där mognar björnbären,
först mognande syrliga, sedan blå stora,
vid det ljusblå septembersundet.
Där blir vi ett på stranden av septemberdagens hav,
där inom kropparnas konturer
en sommar rund och hel
fulländade sin form.
Som strån
Vågor böljar i gräset.
Gräset rentav viker sig i vågor,
vajar strå vid strå i en liten horva
som en väldig gemensam rörelse.
Ack, kunde man vara ett sådant strå,
men jag står som en ilsken tistel.
Ändå är jag bland människogräs ett strå,
min tistelindividualitet ser ingen.
Som strån synes vi nästan alla vara,
och vinden far igenom oss alla strån.
Duvorna vid Checkpoint Charlie
Duvorna
– de asfaltgrå med grönt fjäderskimmer som av olja,
när den spillts ut i solen och sot sedan bemängts däri –
flyger ogenerat fräckt och sakligt
över muren, bommarna och tankhindren vid Checkpoint Charlie
mellan den amerikanska sektorn och Öst-Berlin.
Sen sitter de och språkas vid
näbb vid näbb sina passagehemligheter
än på ena sidan, än på andra sidan
av Checkpoint Charlies fyra bommar,
som de passerar glatt von oben,
skärskådande de röd- och vitrutade bommarna,
de grågröna passpoliserna,
de röda och skära rosorna,
utströdda i glesa rabatter här och var i tafatt ordning.
Vi måste alla lämna bussen,
ställas upp på led invid den.
”Ta det som en erfaring”,
fnissade den danska reseledarinnan till oss.
Men i våra medelålders minnen publicerade för livet,
läste vi åter skildringen
av fångtransporter, koncentrationsläger, utrensningar:
Du till höger, du till vänster.
Domen föll till döden eller fortsatt liv
med minimala eller ringa förhoppningar att överleva.
Vad är detta för reminiscenser kvar av det hatansvärda
i det nazistiska förföljelseväldet
här i den socialistiska Freundschaft-republiken,
att den östberlinska passpersonalen ställer upp turisterna
så militäriskt i tur och ordning och granskar deras pass?
En köldil far över ryggen,
fastän det är trettio grader i skuggan.
Men vi får åter gå in i bussen,
en efter en,
och fortsätta resan,
som om ingenting hänt.
Det var ju för länge sedan detta hände,
som är publicerat i vårt minne för livet.
*
Är detta ett praktiskt förfaringssätt av passpoliserna
eller vill de ändå känna makten till att åstadkomma skräck?
Är de rentav själva i sitt utsatta arbete rädda
inför varandra och osynliga överordnade,
så att de måste åstadkomma rädsla i åsynen av varandra
för att vara korrekta och inte bli rapporterade?
Jag tror inte, att detta beteende egentligen är nödvändigt.
Men i mitt eget hjärta kan jag även erfara,
att viljan till att åstadkomma rädsla
– eller respekt som man hellre säger –
kan finnas där – om ock alltmera sällan.
Vi kan litet var fungera som passpoliser i olika situationer:
Vi är stormodiga i vår tjänst, i vår sociala funktion.
Makten till att åstadkomma skräck är en viktig princip
för alla dem,
som vill åstadkomma ”ordning” och ”system” i världen.
Detta gäller nu inte bara Stalin och Hitler och den grekiska militärjuntan
utan även Franco och Chilejuntan
– andra specialister inte att förglömma.
*
En köldil far över ryggen,
fastän det är trettio grader i skuggan.
Men duvorna, de asfaltgrå,
flyger suveränt över gränsbommarna,
snackande näbb vid näbb om sina passagehemligheter
än på ena sidan, än på andra sidan av Checkpoint Charlie.
Ormdöd
Han blev stungen av en huggorm.
Det var i juli 1923.
Det var långt till läkare.
Det var ingen möjlighet att få serum
och han dog fyra år gammal.
Omkring ormstinget var han sicksacktecknad som en huggorm.
Kyrkväktaren Emil Karlsson grävde hans grav
och en huggorm kom ur gropen.
Liktåget slog ihjäl tre huggormar,
men de andra huggormarna följde liktåget
ifrån Ottenby ända fram till Ås kyrka.
(uppteckning 1974)
Bedömning
Man ser inte genast skillnad
på småsten och gråsparvar
i den nysådda, svarta åkern.
Några flyger och sätter sig i nypontörnet
– de är gråsparvar.
Andra blir kvar och trippar i åkern
– de är också gråsparvar.
Andra återigen ligger stilla kvar i åkern
– de är troligen stenar.
Diviner, Diviner, säg icke hur länge
Från västsydväst väntar vi de flesta molnen:
de gråa regnmolnen,
de seglande stackmolnen i vitt skimmer och grått
– dessa väldiga luftskepp
svävande ända från vår barndom
närmare jorden än rymdfarkosterna.
Havets kulör är blå eller grå eller kanske gredelin.
Igenom den klara blåa himlen far de små svävarna: sparvarna.
Spända av den gråa svalkan över land
flyger de till bobuskarna.
Ett solband far över betlandet och över horvan,
där fåren betar,
in över trädgården, där stararna,
de ihärdiga maskpickarna, insektsfångarna
spatserar i sin middagsätning,
tills de en dag i början av augusti
plötsligt sitter resfärdiga, hela herrskapet:
fyrtio stycken i TV-antennen
och fyrtio stycken på takåsen inunder.
Ett nytt solband kommer
och i salens österfönster ser jag,
att solbandet drar vidare österut över bönlandet
och vidare mot alvaret och Östersjön.
Shetland Sheepdog Diviner spetsar på flugorna vid rabarberstånden.
Han försvinner bortom brudspirean, nu i augusti bara grön,
och dyker upp igen vid den kinesiska gulrosen, nu bara grön,
momentant rusande fram
genom sitt svindlande hundlivs just påbörjade femte månad.
Och dagarna, åren rusar förbi
i mitten av mitt livs femte decennium.
Så rusar vi fram under de seglande molnen,
under solen i dess blåa rymd.
Diviner, Diviner, säg icke hur länge!