Anna Rydstedt debuterade 1953 med diktsamlingen Bannlyst prästinna.
Bannlyst prästinna
Presentation
Prästinnan hälsar Apollo.
Från nedersta trappsteget
utan nigning eller knäfall
hälsar jag Apollo
med tårsköljda ögon
och leende hår.
Under sång
dansar jag
min dikt med dionysiska slöjor
blodbroderade
av törnekronans nålar,
som ristar min panna.
Sång är min dikt
med helgonens hosiannajubel.
Förbannelse är min dikt
över misereskriarnas förhärdelse.
Bikt är min dikt
om min nakenhet
bak min pansartaggiga dräkt.
Bön är min dikt
med öppna ögon
och rak rygg.
Spänning är min dikt
i ådrornas väggar,
när blodhettan fryser.
Gråt är min dikt
om min vanmakts kramp.
Fröjd är min dikt
om min plågas frihet.
Andning är min dikt
och måsens vila
över havsstormen.
Bannlyst prästinna
I det året
prövade Gud prästinnan.
I vanmakt
slog han hennes kropp
och höljde hennes sinne i dunkel,
så att hjärtats ångest
draperade sig i onda händelser
som klagande slog mot den slutna himlen.
I det året
hånade världen Guds prästinna,
medan de heliga kysste
hennes avslitna hår,
som flöt med sommarens skyar
och fastnade på åsktinnarna.
Av kvinnohår med blodiga rötter
och gravfältens lera
byggde svalorna sina bon den våren
och de brusto inte sönder
för tyngden av växande fågelungar.
I det året
lystes i bann Guds prästinna.
Tempelmurarnas väktare ringde
förbannelsens hundflockar samman
att jaga prästinnan till döds
och slita kroppen i trasor,
såsom hennes själ var sprängd
i helighet över alla tempelmadonnor
och i skam under alla skökor.
I det året
dog Guds prästinna.
I en virvel,
där solröken skalv
och hundarnas pupiller brändes,
revo prästerna de heliga skrudarna,
när de sågo den bannlysta
dö utan hat
inför deras djävulsstungna ögon
och i dånande ritt ila bort,
medan hon kysste korset
och höjde det brinnande ljuset.
Ljusmässa
Jag såg altarljusen brinna
i natt.
Isvestalerna brunno i natt
med helig kyla.
Jag
en djävulsbesatt prästinna,
som bannlysts av Kyrkan
tände dem.
Först kysste jag dem
bävande
som man vidrör sin Herres panna,
men de stodo stilla.
I tårar badade jag deras gestalter
och torkade dem med mitt hår,
men de tego.
Då besvor jag mig åt Elden och Gudomen,
och ljusen fingo tungor av eld,
som slickade krucifixets skrovliga trä
med den korsfästes sargade, spensliga kropp.
Flammorna svängde i extatisk balett,
de blodstungna rosorna böjde huvudet,
den korsfästes lemmar rodnade av liv
och korsträets avhuggna fibrer knoppades.
O, Herre, du lever, flämtade jag,
men då höjde rosorna huvudet,
sågo skrämt på den korsfäste
och ljusen slocknade
och vestalerna gräto.
Jag låg frågande och bedrövad
kvar vid altaret,
när mörkret viskade:
Det är en hemlighet.
Utan betyg i exegetik
Tillägnas de professorer och docenter i Nya testamentets exegik vid rikets båda universitet, vilka enligt i pressen omkring den 10.11.1952 citerat cirkulär förklarat som sin ”bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga skrift.”
Avdankad, kristen prästinna
utan betyg i exegetik
men med levande tro
på Vår Herre i Kristo,
söker en tjänst
att få dansa ära åt Gud
på Tahiti,
söker en kamp
att få värma en själ
på Novaja Zemlja,
ger mig åt Gud
utan betyg i exegetik,
söker ett land,
kanske en himmel,
söker en tid,
kanske en evighet,
bidar den nya eonen,
då Herren mig smörjer
med nardus ur himmelska läglar
till Kristi prästinna.
Sanningens prästinna
Jag skall slå världen
med min sanning, säger prästinnan,
och slunga mina ådrors galna blod över
lögnprofeterna.
I en korsfäst sannings röda sigill
skall mitt blod stelna
över min fiende.
Håna mig
och jag tiger,
spotta på mig
och jag ler,
döda mig
och jag lever!
Sanningen lever i evig sekund,
logisk diamant borrar min värld,
förbannande helighet dömer.
Jag river kompromisserna,
spränger metafysiken,
stormar teologien,
bryter låsen,
öppnar dörrarna
ända in till sanningen,
fängslad under eonernas vanvett.
Tag mitt förstånd!
Jag befriar dig, sanning,
i min hjärnas förryckthet
denna sekund.
När jag lyfter dig
dignar jag,
när jag andas dig
sprängs jag.
Heliga,
flyg
genom öppnade portar,
tänd hjärnorna,
bränn jorden
och låt liv gro
ur lögnaskan!
Gestalter
Danserskan
När giriga tungor
slickar min hud
vid bannbålets hot
jag offrar till brottbot
min ögonsten,
danserskan,
åt havet, som gömmer
synden och skönheten.
Mitt öga lever i havet
hon rider på den stormryktade våghästen
och andas i havets fradgande näsborrar.
Sommardagens väna kind
rynkas av leende vindar,
när danserskan spelar schack
med solkatten på böljekrusets rutor.
Hon,
den förbannade,
med gasellnervtrådar i lemmarna
trotsar
havet,
som i skummande raseri
bryter henne
till enhet
med honom själv.
Nu famnar havet
mitt ögas död.
Från den sprängda pupillen
flyter färgstoftet
in i det vilande havet,
där himlen speglar
sina blåskuggiga ögonlock
i gryningen.
Vinjungfrun
Jag vill kläda mig
med vinlöv i skördetiden,
bittida om morgonen
vandra stigarna till fälten
och med böjd rygg
plocka vete hela dagen,
hela dagen.
Fara må solen
högan tur
på blåaste vägar,
svidande bränna min hud
med mödornas svett.
Om aftonen sent
ska jag bära hem
gulmoget vete
mot mitt bröst.
Krossa
och jäs med druvsaft
till vin min skörd!
Natten tidig,
tidig och sen
jag läppjar ditt vin
av vete och druvor.
Fyllt
jäsande bräddat,
bräddat
är kruset
vi dricker.
Flödar soldagars vin,
mognar somrarnas vete,
sötmar mognade druvor
vårt blod.
Solritt
Högt
rider jag
på solen i sken.
Milt
kastar jag åsktäcket
på min glänsande hingst
och ilar mot natten
på moln,
som ekar
av dovklapprande hovar.
Hårt
styr jag min betslade solhingst
att dansa på blixtarnas lina,
när jag skrattar min dom
över jorden.
Frälst
skall jag slungas
på randen av jorden
till ruttnande död
i gnäggande solsken.
Prästinna Eld
Prästinna Eld,
tänd ditt ljus i kväll!
Kyss till sår
dina läppar i lågan!
Natten är kall.
Svep daggmanteln tätare
om dina axlar.
Lysmask är lömsk.
Bränn till skam
hans trollguld
med Eldgudens makt!
Prästinna Eld,
släck ej ljuset i natt!
Se, jag bådar världen stor glädje!
På andra sidan midnattmörkret,
skall du tända gryningen
med din natts ljus.
Danserska, ser du,
havskummet gråter?
Stjärnkrets är slocknad,
himlarna faller
och havskummet gråter.
Flyg över haven
med morgonens moln,
dansa med solrodnadslöjor
Eldgudens offer
på havhuggen klippa!
Än skall du flyga
över Vintergatans båge,
evigt tända nya stjärnor,
bära under vingarna
nycklarna till solarnas portar
i molnen.
Min Gudinna
Skön är min Gudinna.
Ljuv skall hon dansa
på kritade molnstreck
när skyarna buga.
Stark är min Gudinna.
Med kraft skall hon slunga
i diskusspel
meteorer till jorden,
som darrar vid målprickars sting.
Sträng är min Gudinna.
Med stålvassa naglar
ristar hon lag
i plastisk hjärtvävnad
och hårdvresig bergkontur.
Jag är den fångna kärleken,
piskad strängt
till Gudinnans älskling.
Jag är den eviga gråterskan
med liv åt kärleken
i mina tårar.
Till min syster.
Myter
Pytia prästinna
Jag vänt mig
från en värld,
som hatar min prästinna,
min Pytia med trefot
vid den klara källan,
som väller
blodbemängd från störtat kors
kvävande i Kristusblod
Pytia prästinna.
Pytia, sover du ännu
i död?
Nej, du lever
och du föder
under tidens lönndom
än en kvinna till att bära
din prästinnemantel upp.
Här är jag
och jag vill blåsa
Apollos eld till liv
i nya tider,
och jag vill vakta trefoten
kärlek, tro och hopp
än i världen,
dansa för Apollo
och dricka vin med de olympier.
Till påskglädje
Nu vill jag släppa Barabbas
bland fromma kristianer
att rida vilt er skräck
i åsnefålars skrämsel.
Molnen skall darra
för en Barabbas,
som född av Satan och hans brud
vaggas i åskans moln
av en ond trälinna.
Jag, den onda modern,
skall tala i min onde son,
såsom jag talade en gång
i Kristus,
förstfödd son
av Gud och mig,
begraven tidigt i mitt liv
men skändad och korsfäst igen
på den tredje dagen
till påskglädje för många.
Jag är den skrattande skökan
och den gråtande sonföderskan,
jag, Gudens brud
i lövgrönt Edensiden,
som födde Kristus, Människosonen,
och öppnade för Satans penis
mitt liv att föda Barabbas
till påskglädje för många.
Jag är modern med sårsuget bröst
jag är jorden med våldriven klänning
av lövgrönt Edensiden
och jag måste föda Satan onda söner
att riva mitt bröst
och jag måste föda Guden söner
att fästas vid ett kors
till påskglädje för många.
Venus födelse
Jag stiger nyskapad upp ur havet,
knäcker snäckan,
skör som ett äggskal,
och solen ler
kring min nyfödda kropp.
Nu flyger gratier
och vindar och jorden
tar mig i en mantel
för att fånga mitt hår,
som har växt långt
på huvudet av alla kvinnor.
Vindmunnar blåser rosor över havet,
som födde en Venus att älska en jord
att stiga vindomvinad ur hav,
som väntat länge kärlekens tid,
slumrande i snäckan,
gömd i haveoner.
Olivträden står i ny skrud,
stranden väntar nyfödd Venus
med hår,
växt långt i snäckans skal
i träleon
vid fästet av alla havanemoner.
Dansa, Venus,
fri ur snäcka
på schackrutigt havkrus!
Osvept ditt hår
skall fladdra över jordens manteldok
och alla kvinnors hår,
växt långt i haveoner,
skall befriat flyga
över jorden.
Med ring av silver
Jag föddes med ring av silver
kring min ankel,
och silverringen låg
i min moder från födseln,
som fått den från en moder
långt borta i tiden
med ring av silver
kring sin ankel.
I de tiderna
bar alla kvinnor
ringar av silver
kring sina anklar,
som de badade om aftonen
med krusiga leenden
i böljegiporna.
I de tiderna
vigde solen
i strålflingors fall
tärnor med silver
kring sina anklar
till solens vestaler
vid kusten av världen.
Solsken brann
i deras anklar
och de byggde solen ett tempel,
där de dyrkade en guldstrålande solhäl.
I de tiderna
smidde jorden en ring av silver
kring solens ankel.
Då slocknade solen
och solvestalerna göt
av solen ett kors
och fäste sina silverringar
på huvudet av Kristi spikar.
Jag föddes med ring av silver
kring min ankel
att vandra nyfödd sol
till mötes i stund av gryning.
Månens död
Sina kläder har Guden låtit falla
över jorden
och jorden bävar.
Ty vem vågar bära Gudens kläder?
Vem du,
som tynger axlar
under gudabrynjan
och tar den fallne Gudens harnesk upp?
Vem du,
som griper Gudens spjut,
herrelöst på jord,
och bär åskans skyfall
den nakne Gudens molnmantel
om dina axlar?
Jag är den nya Gudinnan,
som i solskenet
på cirrusmolnens kritstreck
torkar de gråtande änglarnas sorgenäsdukar.
Jag dansar i sol,
ty månen är död
och stjärnornas koraler har tystnat
i månens död.
Gulblek
ruttengrön mörknade i natt
månen på planeternas axlar.
Molnfloriga skredo likbärarna
på himlabanan.
Tyst viskar Venus,
dolskt flämtar Mars
om månen, som dog i natt,
när jag kysste månhjärtat
rakt genom huden,
kraterärrig och körteltorr,
och sög med girig läpp
hans gula blod,
som rann i gula floder
över bergen
ned till jorden.
Döde månen
vålnar än
och sjunger tysta kvällar
blekgula sonetter till Gudinnan,
som klädde sig i Gudens kläder
och styrde länge fallne Gudens världar
och kysste evigt
månens lik.
Verkligheter
Koltrasten
Koltrasten guppar i gruset,
pickar på gräsmattan,
flöjtar in i kvällen:
Jag sjunger,
att min näbb är gul som månemässing,
att min dräkt är svart som nattvadmal.
Jag längtar sol,
men min näbb pickar
tung jord i natt.
Rädd kanin
Rädd kanin tuggar gräs
i spädgröna vårdagar.
Rädd kanin klipper öronen
åt kaninernas ångest
och skuttar med fruktan
i ögon långt bort.
Rädd kanin gräver bo
djupt nere i jorden.
Rädd kanin gråter
i svart håla.
Rädd kanin
skriker åt månen.
Död häst
Här på kullen
sköts en häst
i fjol.
Här föll tung hans kropp
och flöt rött hans blod,
här ryckte hans muskler
i nervfibrers dans
och livet rann bort
i en bloddynings lugn,
som vällde över gräset.
På kullen växer denna vår
gräset grönare och högre
än andra vårar.
Vårdagjämning
Ljus är vårdagjämningen,
flammande dess solrodnad
i rymdens väntan.
Tyst andas havet
genom tångens gälar.
Vipans vingpil klyver
luftdallret över sankmarken.
Vägen är blöt
med djupa spår
av vintersorg.
Åskan
Jag är åskan
i ett luftrum
utan väggar,
utan gränser
till avgrunder,
som stupar i åskhav.
Jag skall
rämna klipporna
bryta ekarna,
klyva jorden i åskkramp.
Blixtarna dansar,
men hjärnornas bränder
skall slockna
i tomhetens koma,
och evigt sova i åskrymden.
Meditation
Bortom molnen
är himlen universum,
som stupar oändligt
i sig självt.
Där dansar ej naken
Ödesgudinnan
men tiger världsgåtans formler
i matematisk värdighet.
Där seglar i ljusvågebris
korpusklernas solkärnor,
radiostrålande
i sfäriska elektronskyar.
Bortom molnen
är himlen intellektuellt universum,
ordnat varsamt
av tysta gåtors formler.
Dolda liv
Naken
Varför hånar ni mig,
att jag är en naken,
som måste klä av mig
ständigt på nytt
inför påklädda människor?
Varför frågar ni mig,
att jag jämt går
så frysande naken i världen?
Varför tittar ni så
på min nakenhet
med onda ögon
och luktar dess ångest
med kalla näsor?
Varför skäms ni för
att jag gråter så naket
offentligt?
Någon måste ju gråta.
Varför skäms ni
människor,
att spegla er gedigna påklädenhet
i min nakenhet?
Skäms ni,
att se er nakenhet
i min nakenhet?
Jag,
tvingad att naken
gå genom världen
för ärlighets skull.
Är det då oanständigt
att vara naken,
att gråta
att vara sanningens spegel?
Ensam
Ensam
kan jag ändå vara ensam,
skriva ”stör mig ej” på dörren,
gråta natten långa,
att jag är en ensam
alltid ensam.
Slå skall jag,
slå hårt än,
inte gripa dolk
inte än.
Än skall jag resa mig
från jorden du kastade mig på.
Än skall jag flyga på molnvingar
in i himmelens land.
Än skall jag lyssna
till gudasånger,
evigt dansa nyfödd dikt.
Mina dityramber
Mina dityramber
är ännu ej födda.
Ännu tynger de
mitt kved.
Ännu kväljer de
min kropp.
Ännu bär jag
tåligt ofödda dityramber.
Men födelsen skall komma
komma snart
och i mörker
skall jag föda mina dityramber.
Röda skall de skrika
ur ett blodigt sköte.
Svarta skall de dansa
kring min vita kropp.
Vilda skall de draga
föderskan till havet.
Onda skall de slunga
sin moder ned i djupen.
Leende dansar dityramberna
evigt över det gröna havet.