Anna, 18 år, skriver om sin familj 1946:
Mitt hem
I Hemmet
28/9 46
G-p
I natt drömde jag åter om mamma och Rut. När jag vaknade, tyckte jag mig höra ungtupparna
gala hest. Men det var nog bara fantasier. Sedan jag tänt lampan, började sakerna i rummet ta
form. Den röda Sweciaklockan hade jag aldrig sett där hemma. Javisst, den hade jag ju själv
köpt här i Lund. Alltså var jag inte hemma på Öland nu.
Hå, hå, ja, ja! Tänk, vad man kan längta hem ibland! O, den som kunde få ta mamma i famn
nu! Ack, om jag kunde få gnabbas lite vänligt och systerligt med Rut nu!
Jag undrar, om plommonen är mogna ännu? Det är de nog. Hästarna och ungdjuren skall nog
snart drivas hem ifrån alvaret. Snart skall bönderna så höstsäden. Nu går solen ner bakom
Einar Sjömans grandunge. Innan jag reste försvann den bakom vår löväng.
Tankarna går ständigt tillbaka till den plats, där jag är född och uppvuxen. Där är mitt hem
Mitt i byn ligger gården. Några hundra meter väster om byn skvalpar Kalmarsunds vågor. I
stormiga höstkvällar kan man höra bruset därifrån. Runt omkring byn är åkrarna och hagarna
utspridda. I juli lyser hagarna gula av den blommande ölandstoken.
Här möttes mamma och pappa. När de gifte sig, gav morfar dem en gård. Ett år senare föddes
jag, och efter ännu ett år kom Rut till hemmet. En liten tid därefter reste pappa. Mamma blev
ensam med sina små flickor. Då var hon 24 år. Ibland berättade hon för oss om
skilsmässotiden, om hur folk sålde brännvin till pappa, och om, hur hon bad sig igenom den
första tidens nätter. Sedan kunde hon åter resa sig. Gården såldes inte. Den ville hon ge sina
flickor en dag, och därför strävande hon vidare, uppförde nya byggnader och köpte bättre
maskiner. Min syster och jag trivdes bäst hemma, och hos oss var de andra barnen i byn. Jag
saknade aldrig pappa under den tiden. Men nyfiken var jag. Han, som skickade sådana
klämmiga julklappar, var min pappa. Pap-pa! Jag sög på ordet. Tänk, att jag hade en levande
pappa även jag! Han bodde i Småland, sade mamma. Det hotade jag ungarna med, när de
vunnit över mig i slagsmål.
Obevekligt närmar sig skoltiden slutet för både Rut och mig. Det riktiga arbetet börjar. Men
på kvällarna läser vi hermodskurser. På dagarna går vi bakom harven, mjölkar kor eller
arbetar med något i köket. Vi skall också lära oss laga mat, säger mamma. Hu, sådana flickor
hon har! Overaller är de klädda i, och händerna har de i fickorna som andra pojkslynglar!
Ingen av töserna vill handarbeta. Jo, Rut stickar förstås halsdukar i tid och otid. Det är ju
särskilt enkelt och nervlugnande att göra sådana, för de kan ju stickas likadant hela tiden.
Mamma klagar dock sällan över våra fel. Vi har inte tid att gräla på varandra. Vi arbetar
istället. Det är arbetet, som svetsar oss samman.
Det är en lördagsafton i september. Vi har slutat tröskningen idag. Dagens sista solstrålar leta
sig genom fönstret in på korkmattan, där kattungarna leker. I en vas på skrivbordet står några
olvonkvistar. De röda bären glänser. Helgmålsringningen ljuder stark i den glasklara luften.
När det blivit tyst, stänger jag fönstret och går ut till de andra, som är i köket. Mamma läser
Stockholmstidningen och Rut hänger över en vegetarisk tidskrift. Hunden, Mimmi ligger på
sin egen matta. Tre kvart är det, sedan vi åt, men växtätaren Rut stoppar ogenerat i sig sina löksmörgåsar.
– Tänk, att du bara kan äta upp dina vänner, Anna, säger Rut retsamt.
– Va, äter jag upp mina vänner!
– Ja, du äter ju kött. Är du djurvän?
Jag svarar inte. Det vore lönlöst. Men Rut tiger inte. Envist griper hon allt starkare tag om mig.
– Anna, är du ett rovdjur? Jag trodde, att du var en människa. En människa skall inte äta upp
djurlik. Tänderna och matsmältningsapparaten är anpassade för växtätning. Är kött gott?
– Ja, men ibland äcklar det mig. Särskilt är det så, om jag själv har sett på slakten.
– Men du generar dig inte att äta mot din övertygelse. Du är feg!
Jag tiger.
-
–De enda människor, som det blir något av för är kommunisterna, fortsätter Rut. Alva Myrdal
är förstås också en redig människa. Kollektivhuset är väl en fin uppfinning!
Där stoppas ungarna in, när de är några år gamla och sedan har man inte mer besvär med dem.
Mamma är orolig över sin yngsta dotters politiska åskådning och andra idéer.
– Är du kommunist, gräbba! Hurdana blir förresten barnungarna i sådana inrättningar?
Jag tror inte på systemet att ha allt gemensamt.
– Silkesstrumpor kan åtminstone inte vi tre slita tillsammans. I så fall upplöses samhället i sina grundvalar.
Det är jag, som uppträder som enfaldig fredsstiftare. Till husfridens ära delar vi karamellpåsens innehåll i tre lika stora högar. Två karameller blir över. Rut får ta dem. Men även Mimmi tycker om karameller. Hon ber var och en av oss att få smaka av godbitarna.
Vem kan motstå tiggande hundögon? Segrande går Mimmi på tiggarstråt i vårt kök.
– Nu ska vi dansa, moder min!
Rut rusar upp, drar mamma från stolen och svänger henne obevekligt ut på golvet.
– Släpp mig, barn! Du förstör ju din gamla mor!
– Ha ha! Du är bara 40 år!
Mamma ler, men har bråttom att lämna den farliga omgivningen.
– Anna, hur skall man bära sig åt med den här ekvationen?
– Kan du få något av den tyska grammatiken att fastna i mitt huvud, så skall jag visa dig.
Vi hjälps åt. Omsider blir vi trötta, och när mörkret smyger sig ända fram till fönstret, lägger vi oss.
Allt det där är förbi. Själv är jag inte längre hemma. Jag ville ut i världen och själv forma mitt liv. Jag pinades av att se hästarna gå dag ut och dag in i åkern med betsel i munnarna.
Jag, som drev på dem, var inte också jag en fånge? Ute i världen skulle jag tillkämpa mig frihet i anden. Jag bedrog mig. Det onda slåss jag fortfarande med. Mig själv flyr jag inte ifrån. Jag är bunden vid det förfinade djävulskapet, sådant det tar sig uttryck i en annan miljö än bondbyns. Tillsammans med mamma och Rut kan jag ibland känna mig befriad från allt det där. Kanske är det, därför att vi tre hyser kärlek och tillgivenhet för varandra. De är mig kärare än andra människor. Mitt hem är, där de bor, och tillgivenheten familjemedlemmarna emellan är hemmets grundval.
Folk kallar inte vårt hem idealiskt. Tanter på Öland och i Skåne skakar sina huvuden och ser gråtfärdiga ut, när de plockat ur en, att man är skilsmässobarn. Men då tiger jag stolt och tackar Gud för det hem, som jag har fått växa upp i. Familjen var inte fullständig, men de gamla såren var läkta, och kärleken mellan mor och barn gjorde, att besvärligheterna tedde sig mindre. Jag tror, att min syster och jag hade större förtroende för vår älskade mamma, än andra barn hade för sina föräldrar. Det är ett gott betyg åt det hem, som mamma skapade åt oss.