Kerstin och Sören Larsson hyrde Annas och Gustafs hus i Ventlinge 1967. Så uppstod en livslång vänskap. Hösten 2016 fick sällskapet denna text från Kerstin Larsson.
Året var 1967. En liten annons i DN med erbjudande om att hyra ett hus på Öland under sommaren väckte vårt intresse. Det var det nygifta paret Anna Rydstedt och Gustaf Dannstedt som på detta sätt ville öka på sin reskassa för den kommande försenade bröllopsresan till Paris.
Vi nappade på den här annonsen, och min man Sören träffade husets ägarinna Anna Rydstedt och gjorde upp affären. Under sex veckor skulle vi hyra Annas barndomshem i byn Ventlinge på Öland.
Anna och Sören fann varandra direkt. Anna var ju i sitt författarskap, som vi då inte alls kände till, knuten till Bonners förlag, och Sören arbetade då som journalist för Bonniers tidskrifter.
I mitten av juni installerade vi oss med våra tre barn, åtta, fem och ett och ett halvt år gamla, i Annas rymliga hus, omgivet av en stor lite förvildad trädgård, en hage med bräkande får och längst ner kunde vi ana en blänk av havet.
Det enda störande inslaget i den lantliga ron var en fruktansvärd ettrig stank från grannbondens ladugård, där en hel hop skrikande smågrisar höll till. Söta att se på, men de utsöndrade en vedervärdig lukt. Så vi höll oss mest till den vackra trädgården på baksidan av huset,
De större barnen installerade sig på den spännande vinden, och vi gjorde oss hemmastadda i nedervåningen, i det stora köket, i salen och i det mindre rummet. Vi förstod att här var allt som förr, som det hade varit under Annas barndom.
Under en av de första dagarna bekantade vi oss med innehållet i Annas bokhylla, och nu kunde vi för första gången läsa Annas dikter i hennes böcker som fanns där i hyllan. Och vi läste och läste om och om igen om hennes plats på jorden i Ventlinge, om det sydöländska landskapet, om åskregnet som föll över byn, om spetshundarna i havets skum, om svinen på väg till slakten i Kalmar och om Bannlyst prästinna. Ju mer vi läste desto mer förundrade och gripna blev vi. Ett sånt språk, så klart och alltigenom så starkt berörande. Anna i världen med sitt absoluta sanningkrav, sin djupa förankring i den öländska jorden och med sin svåra livsångest, vidöppen för alla.
Och det kom kort från Paris till oss i Ventlinge och senare brev från Marholmen där Anna och Gustaf hade sommarskola. Det var första gången Anna hyrde ut sitt hus (och den enda gången). Hon hade nog blivit lite chockad då Gustaf först hade kommit upp med idén. Men nu skrev hon och bekymrade sig om hur vi hade det. Långt senare när vi hade varit vänner under många år skrev hon en lång diktsvit till mig i en tidning som gjordes till min 50-årsdag. Hon skrev om hur vänskap kan uppstå. Och här är ett par av de stycken hon skrev:
”Vi går en omväg i den biografi vi har gemensam:
Sommaren 1967 under sex veckor bodde du och Sören, Mats, Anna och Åsa i min barndomsgård.
Full av fru Nygifts ambitioner
ringde jag från Stockholm till Ventlinge på Öland, faren in till Stockholm
ifrån sommarskolan Marholmen invid Norrtälje,
och sade, att jag köpt några dynor till stolarna
– och att jag tänkte köpa flera tekoppar.
O, det behövs då inte, och allt räcker till,
vi har det så bra, sade fru Larsson.
Vilken lättnad för fru Dannstedt
i svår identitetskris efter att på bröllopsdagen samma sommar
begravt sin gamla fröken Rydstedt
och inte hunnit få fotfäste i verkligheten åter som nyblivna fru Dannstedt.
Vilken lättnad då! Vad hon var snäll och vänlig fru Larsson!
Vad gott det kändes, att de trivdes där.
*
Och vi fick kort från resor i Europa, världen
från Kerstin och från Sören, barnen
till oss på Öland i all stillheten.
Och jag tänkte: Så mycket konstigt det går till, så stillsamt.
Detta är ju vänskap för oss alla.”
Ja, denna sommar 1967 var början på en lång vänskap. Det lyste om Anna och Gustaf när de satt i soffan hemma hos oss och deklamerade utantill ur våra gamla klassiska diktverk, Fröding, Karlfeldt, Stagnelius med flera, de som vi kunde bara första raderna av.
Vi hade alltid intressanta samtal när vi sågs hos oss och hos dem på Nytorgsgatan, i Ventlinge och senare på Radarvägen. De var båda så generösa med att ge av sig själva och generösa mot oss för det som vi kunde bidra med. När en av våra döttrar blev svårt sjuk var Anna ett stort stöd för mig, och när allt det svåra var över fortsatte hon att bry sig om vår dotter och uppmuntrade henne i hennes skrivande. Jag förstår att Anna i sin långa lärargärning betytt mycket för många unga människor.
Min man Sören Larsson var under många år producent på teve, och 1983 var han ansvarig för tio direktsända kulturprogram från Waldemarsudde. Ett av de återkommande inslagen i denna serie var att en inbjuden författare skulle låta sig inspireras av själva platsen eller av ett föremål i det vackra huset för att sedan skriva en dikt eller ett kortare prosastycke som sedan skulle läsas upp under programmet. Anna var en av de medverkande. Hon skrev en dikt om Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding, om hans genialitet ibland gränsande till galenskap.
Med sin öländska dialekt nästan sjöng Anna sina dikter. Hennes uppläsningar var ju en konstart för sig. Jag kommer ihåg att hon sa ”att när jag läser upplever jag dikterna igen”.
Jag minns en annan gång på Folkets Bio i Stockholm när Gustaf och jag satt bland publiken. Anna stod där framme i sin blåa ylleklänning och den obligatoriska koftan. Hon tappade ideligen böckerna och papperen som hon hade i handen, och det tog en lång stund innan hon fick ihop det hela igen. Hon verkade väldigt förvirrad, och vi undrade hur det skulle gå. Men så äntligen började hon läsa, och genom hennes underbara stämma fick vi återigen på djupet uppleva hennes dikter.
Gustaf deltog också i ett av Waldemarsuddeprogrammen genom att hans översättning av en ”mini”-pjäs (enaktare) av Bertolt Brecht om järnhantering uruppfördes av en grupp skådespelare.
Redan 1981 hade Anna deltagit I ett annat tv-program, nämligen Kafé 18. Där gjorde Jeanette von Heidenstam en fin intervju med Anna om hennes författarskap. Samtalet spelades in med Anna sittande i salen i sitt barndomshem i Ventlinge. Efteråt skrev Anna ett brev till oss:
”Och så var de alltså här den fina säkra Jeanette von Heidenstam och hennes oerhört effektivt arbetande tekniska trio. Bengt Johansson t. ex. är ju en äkta intensivt engagerad fotograf.
Nu är det klippt också. Mina svar på Jeanettes frågor är nog inte så klara och bärande. Det är svårt att liksom vara närvarande på alla nivåer av en själv på en gång. (Jag upplever jaget ungefär som en lök med lager på lager.) Kanske efter en dröm jag hade som barn. Men det är välsignat bra med konkreta uppgifter; man tvingas att vara närvarande i sig själv.”
Senare återkom hon till tv-programmet på ett kort: ”Jag säger helt enkelt tack att jag fick vara med i Kafé 18. Har haft glädje av det även efteråt. Bygdens befolkning har mest prisat stranden, hagen, hunden. ´Annars får man bara se Södra udden i TV. Det var ju fint på stranden här norrut.” Ja, det är inte lätt att bli profet i sitt eget landskap.
Så kom de sista svåra åren med sjukdom. Cancern hade tagit hennes mamma Elin, nu blev det Anna som drabbades. Men hon kämpade och hon hade mellan de svåra perioderna en obändig livslust. Hon ville fortsätta att skriva det som hon var född till, och hon visste hur betydelsefullt hennes arbete var. I den förvissningen var hon stark.
Jag kan ännu se hennes glada ansikte under den lockiga peruken när Gustaf och vi besökte henne i antroposofernas Vidarklinik i Järna. Hon diskuterade ivrigt några rader som hon hade skrivit till en dikt som hon arbetade med.
Jag minns också den sista gången på sjukhuset i Täby, hur hon skrattande berättade att hon som inte kunnat äta något under lång tid plötsligt blivit överrumplad av att ett vårdbiträde satt en stor semla framför henne. ”Jag fick en chock”, sa hon, ”så jag åt upp hela bullen.”
Så den svaga rösten i telefon från Ventlinge två dagar innan hon gick bort. ”Det är bra här”, sa hon.
Hennes kära Gustav blev ensam och efter några svåra år vistades han på slutet på ett hem i Täby Centrum, där vi hälsade på honom. Men han blev sämre och sämre, låg kvar i sängen med slutna ögon och verkade borta från allt. Men när Sören satt bredvid hans säng och läste Annas dikter högt för honom öppnade han ögonen och blev levande igen och förstod allt.
Och vi fortsätter att läsa Annas dikter. De har blivit våra eviga följeslagare.
Kerstin Larsson