Kore
Fragment av ett samtal
PROLOG
Vägen grå,
torrkörd på bägge sidor
och med våt strimma i mitten
och vid bägge kanterna.
Granarna skimrar barrgröna i oktobersolen:
Nu står vi för hela grönskan!
Björkarnas lyktkronor med skimrande lövprismor
är skruvade på de vita stammarna.
Våta svarta plogtiltor sträcker ut sig
inom olika geometriska fält
Ur jordens mörka pupiller blickar nu Kore
på väg till underjorden och gamle Pluto där,
kung över död och vinter,
som väntar på sin stulna drottning.
Demeter gråter ännu
där hon står i täckjacka och stövlar
på den höstliga nordliga bredden.
Men hon spekar runt med vita vackra händer,
lyfter jorden i sin handflata och säger:
Fet är jorden,
och detta är något gott,
att jorden är fet av mikroorganismernas härliga liv.
Och visst är det ändå du, som arbetar i mikroorganismerna,
till dess att du åter stiger upp ur marken,
kära barn, du min dotter Sommar.
DEMETER
Kore, Kore, vad tänker du nu,
när du åter skall ned i jorden?
Vad gör du hos kung Död och Vinter?
Föder döda barn?
Ligger vid hans sida?
Sitter vid hans sida?
Tror du nånsin,
att du nånsin kommer åter
till de blommande ängar?
Se inom dig i ditt hjärta:
Sedums sköna sånger,
skrivna där på kalkstensflisor:
Den rosa stjärnan
och den gula stjärnan och den vita stjärnan:
Den rosa gryningsstjärnan,
dagens gula stjärna,
skymnings rosa stjärna
och nattens vita stjärna.
PLUTO
När du går,
då är jag ensam levande
hos de döda.
O Kore Persephone,
gå ej från mig.
All världen må upphöra,
bara du är hos mig
bland de döda.
All sommar må upphöra att växa
ovan jord,
bara du värmer mig
ibland de döda.
KORE
Granatens kärna lurade du i mig.
Granatens kärna tvingade du i mig
med kärleksäpplets söta kött.
En flicka utan uppgift
lekte jag på ängen
med fjärilar, bin och humlor.
Då stal du mig
ifrån mig själv och från min glädje,
ifrån familj och jordens ovanmark,
ifrån min mor Demeter Jord,
ifrån min far Zeus Himmel,
till Underjordens mörka salar.
PLUTO
Jag vaktare av Hades och underjorden
blev satt av de strålande Himlarnas nödvändighet i tvång
att vakta de dödas rike,
de döda somrarnas rike.
Självvalt gjorde jag det inte.
Himmelen och Jorden med Sommarens ängar
satte mig där
och jag måste böja mig ned och lyfta min uppgift.
Ett litet liv av kvinna
ville jag ha här,
ville jag ha härnere.
Då tog jag dig på ängen i din ungdom
i min vagn,
som rullar genom tiden.
ARIOSO
Gryning över havet.
Gryning över land,
land uppstiger yrvaket ur havet.
Land föds ur hav
och det är morgon.
*
PLUTO
O Kore var en levande vid min sida!
Detta ej en grav
utan ett vanligt liv
i lyckans år.
Man springer inte hela livet på blommande ängar
och alltid var det livsfarligt att födas,
ty man kan dö av det.
Till sist kommer de alla till mig,
hela sällskapet.
När du går upp och grönskar var orolig vår,
så blir jag här vid min säkra död.
Jag överger dem inte.
Jag berättar om din sommar.
ARIOSO
En flamingo i flamencon,
men en flamma sedan:
Här är röda flickan,
dansar på kraterns rand.
– Så ung hon är och redan blek.
KORE
Även sommarens Jordgubbe har sin tid att mogna.
EN GAMMAL KVINNA
”Starren tar mina ögon
och jag skrumpnar långsamt ihop.”
ARIOSO
Gryning över havet.
Gryning över land.
Land uppstiger yrvaket ur havet.
Land föds ur hav
och det är morgon.
DEMETER
Tålamod, Kore, min flicka.
Jag lyfter luren och säger dig detta:
Det skall gå bra.
Nu väntar jag snart på dig.
Kom i gröna salar
efter denna dödens vinter
med så många nya döda.
Allt kan du inte göra
nu på en gång.
Gör bara som vanligt,
samma gamla, evigt nya vår och sommar.
*
KORE
När du tog mig från mitt ljus
till ditt djupa mörker
kan jag inte älska dig så mycket,
att jag stannar hemma.
PLUTO
Se framåt, älskade!
De röda bondpioner,
fällande blomblad efter blomblad
i sin blomnings mognad.
Viburnums mjuka blomsnöbollar,
alla löv med blåstens fart i sommarkjolen!
KORE
Jag är så rädd.
Jag är så rädd för Persephone i mig,
som vill vara kvar hos de döda,
i detta arkiv av döda.
Jag är en hemsk arkivarie hos de redan döda,
vet du
Moder.
Dra mig över floden.
Dra mig upp igen, O Moder!
Jag är så rädd här nere
hos Hades Pluto och Arkivarien Persephone.
Vad skall bli av mig?
Hon håller kvar mig.
Vårdagjämning stundar snart.
Jag kommer snart.
Jag kommer snart,
om hon inte tar mig fatt
och befaller mig att skriva
alla de dödas biografier
på en kodmaskin.
Man hinner inte med att skriva om alla öden här nere.
Kodtabeller måste det bli!
Du finns. Du finns, O Moder,
och alla döda har en Moder!
DEMETER
Bara fel på telefonen,
så mycket luftledning är här,
och blåsten far
och blåsten far och river sönder.
Då är det lätt, att det går sönder.
Det är så mycket spänningar
i trådarna emellan Himmelen och Jorden,
emellan Jorden och Underjorden.
Jag är här, vet du,
och du Kore
skall vara mera bestämd
emot den där Persephone,
som fick dig att äta granatäpplet med fel person.
KORE
Jag kommer, Demeter!
– Farväl, Pluto! Vi ses igen,
när jag kommer åter med säden till sädesmagasinen.
ARIOSO
Regnet faller stilla lugnt
på sin väg till havet.
*
KORE
Och jorden flådd och frätt,
i vattnen frätta fiskar.
Högt cesium i marken kvar
i fyra människoled.
Barn,
i ditt första arv med modersmjölken
även dioxinerna.
Och mycket sot kring jorden står,
och mycket skrot i rymden far.
ARIOSO
Regnet faller stilla lugnt
på sin väg till havet.
EPILOG
Då skall vi glädja oss över en maskros
och ett askskott,
en nässla,
en tibast
och en ranunkel.
Källofinnaren
I förödelsens dal
finns djupa källor
att dricka bort törsten av törst.
De är svåra att finna.
Källofinnaren själv
skall snubbla i Själens utmarker
utan att finna ett ljus till en källa.
Då i den innersta Marken i Hjärtats Mitt
skall ett ljus lysa honom,
skall ett Mörker lysa honom
Källan till Mötes.
E.J.S.
Lilla tjuren
Lilla nakna flådda tjuren
Lilla flådda levande tjuren
Så graciöst han rusar
så smidigt som vore han
en hel balett som vore han
en hel balett
Ack, hur skön i mörka köttet
med styckningsschemat tecknat på sin unga kropp.
O hur farlig är han
unga nakna flådda tjuren
Jag är så rädd
att han skall stånga mig
men han väjer undan nästan ständigt
stannar ingenstädes
rusar, dansar iväg sina piruetter
igenom seklernas lidande
O, så det måste svida
Han far fram i sin smärtas vilda lidande
i sin totala sveda
Ingens lidande så svårt som hans
Ingens dans så skön som hans
Hans rörelse är dans
Hans smärtas rörelse är dans
Han dansar för oss den skönaste dans
han den nakne tjuren
medan de oflådda kreaturen
vi oflådda kreatur
räddhågat hukar på marken
medan han dansar i luften
O hur kan smärta ge denna skönhet?
Bladen vänder sig mot jorden
Bladen vänder sig mot jorden nu
Det är augusti
De tittar skärskådande marken
alltmedan de rör sig lekfullt i vinden
Löv av liv är vi
Löv till jord är vi
Jord, luft och sol är vi
Leka till det bittra slutet
Leka intill slutet skall jag
Leka med vinden och blåsten och stormen
Sedan kommer jag,
Du Jord
När frosten klär dig
till en dödsbrud
skall vi pryda din klänning
En kraft inifrån
I
En kraft inifrån
– som om den komme utifrån –
snör ihop bröstet
trycker in revbenen.
Du är nog sjuk.
Svårt att andas
Tungt att andas.
Finns ingen luft kring jorden kvar för mig att andas
Jag böjer huvudet nedåt som lutande mot bröstet
Ingen luft mer för mig.
Andra behöver luften mer än väl
Ingen luft kvar till dig
Du måste avstå luften
– den friska – den som är kvar
åt andra.
Du som är snäll
kan väl avstå din luft åt andra
Böja dig. Lungorna vilar utan luft.
II
Gå ut
Försök att andas
även djupt
Om svårt
så genom munnen
Andas, andas, andas.
Du har även del i luften.
Du lever och du andas.
Du får andas.
Mörkret
Mörkret vill dig väl.
Mörkret kommer blåsande.
Mörkret vill dig väl.
Ändå är du rädd för mörkret,
som vill dig så väl.
Mörkret över marken går
och marken ljusnar aldrig sedan.
Ett mörker större än jorden, rymden,
överfar oss.
Sluta aldrig att älska.
Mörker överfaller världen.
Mitt sinne bor i världen.
Så är mörkret i mitt sinne.
Kobbe
Var är jag i mig själv?
Till en kobbe i själen
med nöd och näppe räddad
från drunkning ur svarta vågor.
Kal är den kobben
med glatta sidor.
Var är min lugna strand?
Jag kryssar mig fram mellan kobbar och skär.
En skärgård är själen.
Sensommar för själen
Solen är här för ännu en varm dag.
Litet vind i snåren.
En kåre vind vid stranden.
Finns förlåtelse?
Om du säger:
Hur kan en far göra så emot sitt barn
svarar han:
Jag kunde inte annorlunda.
En blek Ophelia
En blek Ophelia,
en knarkerska i jeans och jacka –
jag delade luft med henne som sjöng,
när hon kom som ett vinddrag
emellan oss alla
Nedsjunken i soffan
är hon blek intill gråhet.
Hon är såsom en som är nära sin själ och sitt döende.
Kanske sjunger hon åter.
Hon tuggar med käkarna,
läpparna är insjunkna,
som om hon inte hade några tänder.
Men jag hade nyss känt henne bakom mig
som en varm fläkt
när hon kom med vind omkring kroppen.
Nu ser jag henne nedsjunken
på den nya designade träribbsoffan
på tunnelbaneperrongen vid T-centralen
mellan två andra kvinnor,
komna från varuhusen.
Nu talar hon till oss på ett sjungande sätt.
Hon sjunger för oss en sång utan ord.
Vad är det hon sjunger?
Hon sjunger för oss sin ödessång utan ord.
Ur den avtacklade kroppens säregna rytm
sjunger hon för oss sin ödessång
om en vind nerifrån de mörka djupen inom oss.
Var är den inre Vän
Var är den inre Vän
som går in i Kaos
den vän som går in i mitt kaos,
när morgonen gryr
i världens inre vimmel i mig
Ta min anda och min håg
till ord och värld
förtrösta dig med dryck och mat
i mun och mage
Liva dig med badrumsvatten
Låt din kropp
där jaget bor i världen
få sitt vatten och sin dryck och näring,
ej blott Ångest, Fasa och Förnedring
Ack Glädje Glädje
som en svalkande sky omkring Personan,
när liv är svårt
ja, svårare än svårt
Fast kroppen än är hel
och själen ännu balanserar
sin Splittrings Enhet
Därtill hjälpe mig Orden
i mitt språk
Sedan vet jag inte mer
Sedan ser jag inte mer
Gör dina bord rena
för orden som skall komma
Lägg orden
Låt orden få sin plats att ligga sig till en enhet
i den plurala världen
i den pluralistiska Andan.
Järnnatt
Isklar står frostkalla natten
kring Viburnums snöboll i blomning.
Plus ett,
så nära frost
invid väggen.
Då kallare ute,
då noll i det gröna
ute i den stora Grönskan.
Vad blir det av Kore i Viburnums natt?
Vad blir det av Kore i natt,
när hon vänder åter
till Demeters blommande stränder,
som Kore värmt upp
men nu inte längre kan värma?
Tusen Tusen millioner äro
Tusen Tusen millioner äro
tillfällena i livet sköra
till att mötas, öppnas, slutas,
sade hon till Pluto,
Kore.
Sedan är det slut och slutet, avslutat
Det finns inga möten längre.
Uppåt Långa Fjället,
Höga Fjället, Lapporten och Gröna Porten
in i Himlen
ned i Jorden
snurrar vi omkring varandra
Dvärg och Ängel, Fri och Ofri
skola där i Gröna Porten mötas, öppnas
in i tumlaren och centrifugen
ifrån evigheten.
Gråt min lilla.
Gråt min lilla.
Intet mer skall skada illa.
Den som allt förlorat
kan ej mer förlora
Den som redan dött
kan ej mera få sitt liv förött.
Demeter
När de tog mitt barn ifrån mig,
gav jag upp allt
och letade bara efter Barnet – Flickan.
Jorden fick vissna,
alla gudar och allt folk oroas.
Under min förtvivlans tid vissnade hela jorden.
Och jag frågade:
Var är mitt Barn – Flickan?
Kring jorden,
högt i bergen,
djupt i dalen,
i havens djup,
i bergrums fasansfulla djup.
Var är barnet – Flickan?
Speglarna speglar en Skugga
Speglarna speglar en Skugga.
Det är bara Skuggor i minnet.
Grönskan skuggar min sommar.
Nu är jag rädd.
Nu är jag i skuggan av mitt liv.
Men träden grönskar ännu,
ger mig lä i sina skuggor.
O träd, läa mitt liv
den tid livet står.
Och vinden blåser sommarvind.
Den sommarvind är faren
och rosen ren bortsprungen
i höstens vassa svalka.
Nu gräset åter grönskar
i septembers klara svalka.
Logicial
Det var något logiskt,
logicialt som ett hotellrum.
Jag skulle hjälpa.
Då är man nere i själens rum
och hjälper några.
Logicial är kopplat till Det.
Logicial är kopplat till det vanliga hotellrummet.
Vi skulle hjälpa Amnesty
och vi sålde gamla sommarkläder, som någon eller några
eller ett par rörde vid.
Jag bjöd på te – fullt med glada unga människor – och sa
då: Teet är visst slut.
Jag skall göra mer.
Drottningen
I
Drottningen sover
på en säck med hö.
Hästarna vakar
i hennes stall.
Inget ont skall skada drottningen.
Hästarna vakar
kring hennes gård.
Inga onda skall döda drottningen.
Drottningen sover
på sin säck med hö.
II
Natten står stilla i natten
på gården.
Natten kan alltid döda
Natten kan alltid kväva.
Men natten rullar,
snart blir dag
Dagen då din vilja övas
Natten då din vilja växer.
Lilla drottningens vilja
växer i natten.
Så goda drömmar höet ger
Viljan växer i drömmar
men dagen kommer,
då viljan blöder,
då munnen sargas av pliktens betsel.
Drottningen sitter i hörnet
Drottningen sitter på hösäcken sin
och Gud får ha respekt för drottningen.
Drottningen sitter på ryggsäcken sin.
Denna främmande storm
Denna främmande storm
långt från främlingsskapets land
i november månad
– så långt bort från sommarens land.
Den kommer från de främmande vintrarnas rike,
de döda vintrarnas tid,
där Kore bor hos Pluton
i Vinterlandet Hades.
Där födes inga barn.
De döda är deras nyfödda barn,
som behöver all hjälp,
när de kommer.
Med osäkrade hjärtan
gråter de,
klagar de
i den nya boningen.
Och Kore stillar deras hunger
med dödsrikets mjölk
och tröstar deras hjärtan
med nordiska folkvisor i moll.