Till Gustaf
Gryning kommer
Var ser du din öppning,
Kära Själ?
I världen någonstans finns öppningen.
Inom dig någonstans finns nycklarna.
Gryning kommer.
Dimman ligger ännu
över åkrarna och fälten.
Mörker ännu över byn.
Gråt ej, lilla vilja,
du skall bli stark och stor.
Svalor finns ännu
Dagen kortas.
Natten länges.
Askarna andas
i kvällens frid.
I ett kvällsrosa
skimmer drar solen bort
genom världen.
Svalor finns ännu
i åttaljuset.
Trädtoppar bröstar sig,
fulla av fåglar,
mot himmelens sky.
Dunkel gobeläng
Det finns en väv av verklighet,
en dunkel gobeläng
för mitt öga och min hand att hålla i.
Jag väver själv min verklighet
härinne i min hjärna, kropp,
härinne oupphörligen
i ett hav av vatten vågor, blod
– i en mäktig vattengrav
emellan länderna och landen.
Öland, Småland, mage, tarm
inom en himmels slöja,
inunder en himmels vadmalsgråa moln,
och på den i vårningen
glest gröna marken.
Och träden väntar,
som nakna ännu växer
kring tallarna i barrpälsen.
Ack, kära, kära verklighet,
gör mina fötter verkliga.
Jag går i gungan gungfly
på den för länge sedan
enligt utsago
så fasta jorden.
Hund, du hund, min hund,
förverkliga mig
en liten bit,
så långt jag orkar.
Solen lyser över ens ångest
Solen lyser över ens ångest
lika mycket som över ens frid.
Ånga min ångest
bland alvarets solvändor,
sedum alba och sedum acre,
backtimjan, lökar och brudbröd.
Ligga i höjd med gräsets huvuden.
Sjunga Embla och Ask
bland alvarets lavar, örter och gräs.
Ångesttistlar har sköna blommor,
men taggarna ristar
min tunna frid
oupphörligt.
Himmel, ge oändlig frid
och närhetsfrid.
Himmel, ge mig en segare frid
i min själ, i mitt inre,
i det som är jaget,
och självet och detet.
Kristin
Vem är hon, som sitter vid symaskinen
och syr och syr
med förklistrat ansikte?
Ja, duken framför hennes ansikte
är fäst invid hennes ansikte
med klisterremsor
från haka till kind,
från kind och till panna,
från panna till kind,
från kind och till haka tillbaka igen.
Sådan sitter hon syende.
Hennes ansikte ser jag ej.
Vem är hon, som sitter och syr
med icke seende ansikte
att gömma sig i,
när hon åldras alltmer?
Fågeln i världen
I ett ljust mörker
blommar de, syrén, kastanj.
I det ljusa mörkret blommar även skuggor av syrén, kastanj.
Eller är de verkliga?
Det är en sommar i gravars skugga.
Det är en sommar i gravträds skugga.
Det stora är kanske litet.
Det lilla är kanske stort,
sade Oraklet vid Grinden
och grät över Barnet.
Vad sade då Fågeln i Världen,
som grät som ett Barn i höga Linden?
Soldikt 1982
1.I
Bulta mot medvetandets golv.
Bulta mot taket.
Bulta mot väggarna.
Bulta på den innersta
av medvetandets fyra dörrar.
*
Jaget bultar mot sina gränser.
Ljuden slår mot jagets gränser.
Var är konturerna av mitt jag?
Flyr jag ej med kropp och öron
ifrån dessa ljud,
skulle jag hamna i något ovetbart men fruktansvärt
– jagets explosion som sådan sprängning,
att kroppen måste bindas.
Jag måste gå,
jag måste gå
längre än du vetat,
att jag längtat.
Börjar vinna jaget åter i detta ofullbordade rum:
Fågelbröstet,
Nike från Samotrakhe,
Lergöken
i detta ofullbordade rum,
södra gavelrummet,
Först måla taket, sedan tapetsera
med Linnés blå Hammarbytapeter.
1.II
Huset har sina gränser.
Jaget går genom husets väggar,
bärande sina intentioner,
går över trädgården och horvan
in i soluppgångens land,
in i solnedgångens land.
1.III
Det var en man,
som låg,
som inte kunde röra sig,
därför att hans kropp var sjuk.
Han kunde inte tala,
bara ögonen och handen talade.
1.IV
Det är allvarliga saker det här.
Jag kastar kastrullen utåt köksgolvet.
Koka allvarsstuvning passar inte nu.
Jag bär jagets bördor i min kropp.
Det i sin linda befriade jaget
bär stora bördor i sin kropp.
O, frid åt jaget, som befriar sig
från den falska friden, tryggheten.
Själen har aldrig varit kroppen
so dicht an som nu.
1.V
Föda mig själv, det barnet, detta barn, mig själv.
Detta barn i drömmen,
som jag skall hålla reda på,
är ibland plötsligt borta,
dyker upp igen:
Rätt lugnt och rätt så kraftigt.
Mitt jag, fött ur henne eller honom,
ur träden, marken och vattnet
och kroppscellers liv,
ur din vänskap i evighet
– stenarna ej att förglömma.
1.VI
Försvinner jaget i tiden,
upplöses jaget i tiden?
Vad är då jaget utan en vilja i strömfåran, bäcken?
”Hav söker reling.
Runtom stranden är havet nära.”
Var är mitt hjärta i tiden?
Och jaget går och går och går.
Havets mytiska brus.
Vattnets eviga brus
i sommarvinden.
Vad rätt jag gjort
blev även fel.
Men vattnet brusar ändå
i sommarvinden.
*
Det är mycket brant
inom mig:
Brant, grått, stängt land och hav.
Litet sova,
svårt sova i branta bäddar.
Själv ouppnåelig, oupphinnelig i öde land,
något litet sol över grönt.
Sol, litet farligt,
grönt, grönt av sol.
Sol, litet farlig,
grönt, grönt av sol.
1.VII
Människa, bräcklig din ande i solen
och dock solens organiska barn, organiskt barn,
betingat av solen.
Sol, jag älskar dig sol,
älskansvärda sol!
Dock bränner du ned min hjärna
och mitt förstånd i solens brända länder.
Du säger, älskade följeslagare: Redan är solen svalare.
Vi är i slutet av sommaren,
slutet av juli.
Slutet, säger du.
Slutet.
1.VIII
Majs branta stegring in mot sommaren,
då vi lyfter med flyget
in över rädslans länder.
*
Jaget centrum
Men Kristus
Bara så att det inte blir fel
Jaget Jaga Jag Jaga Jaget
Jaganna Johanna Jaganna
Jagsvaga Jagbrista
Detta är Jaganna
Jag heter Jaganna
Jag kallar mig Jaganna
Du får kalla mig Jaganna
Hjälp mig att sy,
Gode Gud, jag är jag, Omvrida,
Sticker med nålhuvudet i tyget,
trycker med fingret på nålspetsen.
Jag vill ha ett barn med dig,
och detta barn är jag.
1.IX
Din egen enda klädnad
och ditt eget enda duntäcke
skall du ej lämna bort,
ej ens till din bäste vän,
försåvida han inte är i större nöd än du.
O mamma lilla, mitt barn.
*
Solens spjut mot min kropp.
Glödande stilla soldagar,
som jag inte kan gå ut i
utom på kvällarna.
Anna,
jag Anna,
Jaganna,
jag ropar dig i djupa nöden,
tillvaroanden.
Jag går på brinnande blankis.
Sök Anna.
Sök efter annan och Anna och ANNA.
Låt henne komma fram ur sig själv,
ur sitt självs skrymslen,
ur sina egna skrymslen,
ur sin själs alla skrymslen,
ur sin själs alla källarskrymslen.
Min egen identitet känner jag starkast i salen.
Vinden.
Grå luften efter det heta blå.
1.X
Vänta i gryningen, tidiga morgonen.
Invänta den heta dagens ärendeschema.
Invänta lövsprickning.
Invänta lövfällning.
Invänta lövsprickning åter, min käre.
Vita gäss
Solen bryter sig
igenom luften
mellan den tredje askens grenar
vid den västra muren
klockan fem.
Solen går ned
mellan den tredje och den fjärde asken,
somnar nu i björnbärsriset.
Sedan är det natt
och kulingen far.
Det är bara de vita gässen
kvar i Kalmarsund.
De lyser sig med fullmånens hjälp.
Det svarta hålet
1.I
Det öser hela såar
ifrån den mörka himlen.
Mörkret utanför den kalla rutan.
Barndomens vinter, svept i mörker,
kalla rutan mellan mig och mörkret.
Regnet spöar, regnet spöar
sina spön i gårdens kalkstensflisor.
Ifrån mörkret kommer
drypande den svarta katten,
som är våt och svart.
1.II
Och inga kläder hjälper. Och inga kläder skyler
mot det svarta regnets alla spön på ryggen.
Och inga kängor tätar mot
det svarta kalla regnet,
när man springer.
Tårna våta.
Redan fryser
våta svarta katten,
lilla barnet med de svarta skorna.
Och ingen yllekappa håller flickan torr om ryggen
i det svarta regnet.
Bara ljuset finns härinne,
lampfotogenens klara låga,
den gula, röda elden,
som sover eller vakar
i den svarta spisen,
i den vita kakelugnen.
1.III
Ute forsar regnet,
slutit hela gården inne i sina virvlande forsar.
Gården gungar, alla husen gungar,
svajar,
som om ett flygplan flöge gården
ut med oss i mörkret.
Det finns ingenting annat än svart, kallt regn,
en liten låga lyser i lampan,
en liten låga värmer i spisen och kakelugnen.
När den slocknar
faller jag i svarta regnet, kalla forsen.
1.IV
Jag gråter i det svarta hålet,
så att det blir en sjö med fiskar i
i stora mörka skogen.
Kan ur Ångest komma
sjö med klara böljor
med guld och silver i,
och solen lyser däruppå?
Det regnar aldrig svarta hålet fullt:
Det sjunker bara ned i svarta hålet.
Det regnar aldrig till sig en vattenyta
för en sol att lysa på om sommaren,
för en båt att gunga på
med en människa, som somnar i ett leende.
Mitt hjärta
I
Låg jag död på marken:
Livet aldrig mer.
Himlen blånar över liket.
Skymning faller ner.
Ingen gråter mer i mig.
Låg sen snö på taken.
Taken störtar in.
Kylan tränger genom husen.
Mörkret mörknar mer.
Solen lyser inte mer.
Låg jag sjuk på sängen.
Det mystiska i kroppen.
Hälsan skymmer livet.
Jag vill inte mer.
Och livet vill ej mer i mig.
II
Jag silar verkligheten i allt mindre ransoner
och utkristalliserar så
min lilla frid i världen,
sen min gamle Gud försvann
bland mina fäders skumma töcken.
Skuggan av en köttfar och en blodfar,
förgäves tillbakalängtad ifrån skogarna
av barnet vit havet.
Skuggorna av mina lärarfäder, lärofäder
– så stora voro de alla,
att ingen större var.
III
Mitt hjärta.
Jag måste tillbaka till det varma vatten,
där jag låg liten en gång.
Jag måste tillbaka till det bröst,
där liten jag diade mjölk
utan någon oro förnimbar
mellan min mun och hennes bröst.
IV
Mitt röda skrik mot pigan,
när hon slog mig,
när jag skrek av hunger, saknad efter henne,
som hade gått ifrån mig
med sitt bröst, där mjölken ännu fanns.
Hon dröjde ännu något, mamma,
då den unga flickan, i vars vård jag var,
slog mig, när jag skrek,
och slog mig ännu mera,
när jag skrek igen,
tills Karin kom med räddning till mig ifrån slagen.
Bär det stora Barnet
Bär det stora Barnet
in i Ordens Domäner
– de Domäner, som tillhör Barnet åter,
så länge fråntaget sina Domäner,
som hon själv berövat sig,
när Ångest henne slog
och all Sans betog.
Så tag nu mina händer än en liten stund,
men led mig inte mer,
men led mig inte nu.
Ge mig mina händer tillbaka,
så att jag kan få arbeta,
frilägga orden,
lägga dem på plats,
som en man om sommaren lägger sitt livs mönster
i en flisgård av tunga stenar.
Genom nålsögat
Vad det är svårt
att få sig själv tillbaka,
komma över steget
före hoppet
genom nålsögat
med stav och krycka på en gång.
Gråt inte mer i morgonglöden.
Låt benen ta din ångest på sig,
inte hjärtat.
Låt ljuset komma.
Bär det stora Barnet.
Släpp in allt ljus
i mörka vrår.
Inte alltid skall du vara trött.
Det är klart, att många gamla hus
nu är stängda för dig.
Man kan ej åter göra sin entré i dem.
Men svinga dig upp i fyrtornet,
till lugnets utsiktspunkt.
Du har en stav i den ena handen
och en krycka i den andra handen.
Det skall gå bra. Det skall gå bra.
Regnet svalkar skönt om sommaren
Vi rider från vår Ångest,
lilla Häst Galopp
med så svettig bringa.
Möter vi i natt de stilla hagar,
där vi kan vila intill gryningen,
då ljuset åter tänder ljusets himlabåge
över sjöarna och landen?
Skräcken finner där ej stad.
Ångest som en plötslig storm
en stilla sommardag,
då sjön ligger stilla fin.
Ångest som en sådan storm:
Allt brakar sönder, kastas loss.
Blott Kroppen ännu hel, ej sprängd,
och Hjärtat kryper helt därur.
Regnet svalkar skönt om sommaren.
Himmelens port
Nu seglar jag in
i mitt oändliga hav,
djupare än saltgruvorna under Berchtesgaden,
och mörkret – som en oupplyst gruva –
är detta hav.
Jag salt, hav salt,
Du salt.
Vi seglar i salt,
Luther och jag,
i de väldiga sjöarna
under huden.
Väldig seglats mellan själarnas båtar.
Vi far ifrån själsbåt till själsbåt.
Kortare färden: Jag sträcker ut
från papperets kant till papperets kant.
För trångt är det block, som jag skriver i nu.
För trångt är det rum,
som jag sitter i nu.
Allt kortare färden
från år och till måne,
från jord och till året tillbaka igen.
Det gläntar en dörr.
Han ställer en påse
på stolen vid dörren.
Det sjunger, det sjunger
en trippande hund
med klor emot golvet.
Snart vilar jag själv
i oändlig ensamhet.
Volvitur terra.
Den sista rörelsen.
Det blåa. Det blåa.
De glimmande lågorna
i det blåa, det blå
över Ölandsbron.
Himmelens port:
Tian Men.
Tian Men skimrar.
Skimrar Himmelens port.
Himmelens port i kroppen:
Slidan är Himmelens port.
Slidan är icke Himmelens port.
Munnen är icke Himmelens port.
Munnen är Himmelens port.
Svarta kardinaler
Svarta kardinaler går ur rum i rum.
Det blåser mellan rummen.
De bär små ljus,
som slocknar.
Sen går de runt i rummen,
de svarta kardinalerna
i mörkret.
De hastar runt varandra
därinne i det mörka mörkret,
och jag faller djupt
i djupa mörkret ned
i djupa Hålet under Huset.
Nu galopperar själen
Nu galopperar själen
över öde vidder.
Vind och blåst på heden.
Lä vid varje grässtrå.
Grå morgon. Själen springer.
Rött är hjärtat mitt.
Annars gråa vindar,
grått och vissnat gräs.
Gråa böljor sluter sig
nära intill stranden.
Och jag är så grå,
så grå som ett grått skinn på heden.
Men jag är ett litet grått barn i gryningen.
Men hjärtat det är rött.
*
Före ditt fall igenom himlarna
är marken grön till avsked.
Gräset hälsar dig där:
Vi är liv
och vi älskar dig
rakt och med späda strån
för att du ännu är en levande.
I mörka rum
Hon går ensam i mörka rum.
Han dröjer ännu kvar i rummen,
när alla har farit.
Han uppfyller rummen helt,
är överallt i tingen, mellan tingen.
Hon sitter i ljusa rum.
Ljuset är mörkt,
mörkret ljust.
Hon går i ljusa rum.
Där är han inne i mörkret
i de ljusa rummen,
i den avlövade trädgården.
Hon går i mörka rum.
Där är han djupt inne i ljuset,
där i det ljusa mörkret,
i det mörka ljuset.
Sommar står kring äng och hus
Solen rider hela horisonten,
stiger som ett knytt ur jordens skrymslen,
stiger som svett ur husens rynkor,
sipprar fram som svett ur hudens skrymslen.
Ångest är i rosens doft.
Liksom ozonens hinna brister,
ytterrockens svepnad omkring jaget brister.
Sommar står kring äng och hus.
Vara borta.
Hästen
Gråt inte, lilla hästen min.
Det skall bli bra.
Det skall bli bra,
när vi kommer till de lugna lunder.
Lilla hästen sova nu.
Lilla hästen vila sig
med ett täcke över sig i den svarta natten.
Kära hästen,
vatten finns och mat finns
för en liten häst,
bröd och socker likaså,
innan Ångest stiger över landen.
Lilla hästen min,
i kriget skall du aldrig ut,
till Polen blir du aldrig såld.
Där det kan bli krig,
dit blir du aldrig såld.
Aldrig i trångt lastrum
under vattenytan
över Östersjön skall du
till de tunga körslor.
Vi stannar här i de öländska lunder.
Ett ansikte
Har jag ett ansikte?
Mitt ansikte är alldeles vanställt,
så jag vet inte,
om jag har ett ansikte
ens.
Men om det är så att jag kan få ett ansikte,
Du Ansikte,
så ge mig ett ansikte
ur dessa trasor.
*
Ansiktet är borta.
Ansiktet är långt borta.
Närmare.
*
Djupt är mörkret under ögonlocket.
Öppna mina ögonlock
för ljus,
var nu ljus finns.
*
Upprätta mitt ansikte
åter.
Kläd det med ny hud,
om ock rynkig,
men hel hud.
Återställ mitt ansikte
som du såg mig
en gång.