Till Torsten Herner
Emot Jorden
Och jorden far hem
Min resa slutar väl nu.
Jag far hem. Jag far hem.
Lägre är bergen,
mörkare träden.
Det ges mig en himmel.
Nu ljusare
kallare
sjunger min luft
under kvällen.
Det ges mig en jord.
Nu stillare
dunklare
vilar min jord
nära tåget.
Jag far hem
med min resa till jorden.
Och jorden far hem
med min resa.
Emot jorden
Som lövet vid midsommar vänder
solsidan ned emot jorden,
så vänder jag handflatan nu
emot jorden.
Jag har inga solvändehänder.
Väl sträckte jag händerna upp emot solen;
de frös ändå
i solstrålars yttersta bryn.
Ja, ryggen av mina händer
vänder jag nu emot solen.
Ja, ansiktet av mina händer
vänder jag nu emot jorden.
Jorden tar emot mina händer.
Den väntar på mina ögon.
Den väntar på mina öron.
Dess hjärta tar emot mina ord.
O sol för mänskligheten,
ge dagars ljusa liv.
O jord för mänskligheten
i ordens tunga sömn.
Solen lyser sent
Jag köpte mig en blå kofta,
en ljusblå sommarkofta
som en gryningshimmel
till den vita sommarkjolen.
Jag ville likna gryningen och snön
på den gröna vinterns vägar,
ty jag är bara gryning,
och solen lyser sent igenom någras hår.
Ja, solen kommer kanske aldrig
över min grynings axlar,
smälter kanske aldrig
kjolens vita snö.
Under handens solskärm
Kvarnar står fasta på sina stubbar.
Kring dem viner vindarna.
Kråkor lyfter i flockar
emot den ekträsilvriga himlen.
Gräset har mognat.
Guldstrån med axberlocker,
sommarens sparsamma smycken,
ger solen åt fattiga höstbruden hed.
Glesa står björkarna,
ger åt vindarna många små lövtelegram,
som enar och tuvor sedan
begrundar i åratal.
Trädsilhuett och strandkontur
och hela marken vida under handens solskärm.
Solen, grå som silver,
ger mig inget guld.
Men från himlen plötsligt återkommen
slår en kråkflock ned i fjolhalmdösen,
och kring dess fot bökar suggorna,
skära av solen, bruna av jorden.
Björnhovda
Mindre än aldrig
Jag är mindre än aldrig.
Mitt eget kött inom skinnet,
luktar du inte illa av åren,
fastän jag dricker söt nymjölk var dag
för att gömma kvar min med ostmasken löpande ungdom?
Ögonen känner var dag
svedan av saltet
i cykelfärdernas svett,
och kroppen är tung,
där inga vågar väntar den.
Men de sjunkna fotvalven skall åter höja sig.
”Mer ande,
mer ande behöver kroppen”,
sade du,
”för att bli lätt!”
I hjärtats motvåg
Jag har packat ihop min sommar.
Allt är reducerat
till de dygnsnödvändigaste
böckerna, kläderna, munsbitarna
hos en flaska Tuborg med guldfez.
Bara koffertarna blundar här omkring mig
nära sista nattens sömn
i mitt nedpackade sommarrum,
där min Grundtvig i radering ännu sitter
i sin kris vid altarskranket i Udby kirke.
Så vet jag långsamt mitt i hjärtats motvåg,
att livet ännu ej är reducerat.
Jag skall på nytt packa upp
livets gamla koffertar
i nya rum.
I Ödesgungan
Handen fast och hjärtat stilla
O näktergalar,
klyv med tusen klingor
denna gråa rökrymd!
Moder Mod,
krokusarna spränger redan jordytan i balkonglådorna.
Vita, gula, lila fjäderpilar siktar himlen.
Och mina ord skall klyva
min sega verklighet.
Som jag hörde: ”Orden är till för att skåra.”
Jag skär en skåra i min framtid.
Handen fast och hjärtat stilla,
fast min framtid gungar.
Mig förbundna ordlösa är kvar
mitt hjortskinn och mitt fårskinn
efter liv som flytt ur varelser på marken.
I plikternas lianer
Man kan leva länge
utan att få vara glad,
fast man försöker vara glad,
säger du.
Man gör sin plikt,
den friskes plikt,
så länge kraften räcker.
Man går i vardagarnas pliktmönster.
O välsignade rutinmönster i verkligheten!
I plikternas lianer klänger jag
dag efter dag.
Jag griper fast i dem,
och de håller mig fast,
så att jag inte faller,
lossad från min vilja.
Kanhända stiger glädjen åter
i mig själv en dag.
Jag lever ändå,
har uthärdat.
Jag är inte död,
mitt sinne ljusnar
som en grå aprilgryning
vid halvfyratidens fågelsång.
I plikternas lianer
har jag klängt mig fram,
tills glädjen i sin första rörelse
springer fram längs revbenen.
Sörj dina stjärnor
Det är så tyst på jorden.
En stjärna blev skjuten i dag.
Mörker, mörker över marken.
Mogna äpplen lyser i mörkret,
och ingen äter dem.
Mogna äpplen ruttnar på marken,
och ingen äter äpplen mer.
Stjärnorna är skjutna.
Här finns bara blod av människa kvar,
havet utan vatten,
klippan sprängd av sorg.
Sörj dina stjärnor,
stora verklighet.
Ur dagens kaoshjärta faller nu en skjuten stjärna,
och jag följer denna in
i ditt starka hjärta, verklighet.
Jag släpper dig inte,
med mindre än att du håller mig i händerna,
tills döden lossar deras grepp om livet.
(J.F.K.)
Innan
En stads lyktor glimtar fram
i den löpande blåskymningen.
Snart far mörkret närmare mig,
och i detta möte mellan mörkret och mig
kan mörkret så alldeles kringränna mig,
att ingen skall märka,
att jag mötte mitt mörker
i allas vår natt,
då var är hos sin eller ingen.
Eller är inte alla lyktor släckta
av kommunala sparsamhetsskäl
efter en viss timme i mörkret?
Men om det finns några lyktor,
som lyser sent i tiden än i din stad,
så hejda mitt tåg vid din station.
Jag har rest genom mörka länder,
men där städerna glimtade fram,
hejdade ingen mitt tåg.
Ja, om det finns några lyktor kvar i din stad,
som lyser så sent i din och min tid,
så hejda mitt tåg vid din station,
innan det far in i hjärtanas mörker.
I ödesgungan
Löven rör sig vitnade redan,
och vinden susar i de redan vitnade.
Det är juli på Helgonabacken,
och vinden susar juli lång på Helgonabacken.
Egil Skallagrimsson
– i storm förlist till Erik Blodyx’ land –
rider med hätta över hjälmen
och fullt väpnad till Arinbjörn i Jorvik
för att av vännen få ett råd
att kunna möta gammal fiende.
Så går jag med regnhättan över hårhjälmen
och fullt väpnad i bröstets revbensbrynja
under den vita sommarkoftan
långsamt ut på Backen,
där löven julivitnade redan rör sig
utan motstånd i vinden.
Lär mig, ni löv,
att vandra glad i vinden.
Jag heter Anna,
är ett människolöv,
man jag måste kunna
inte bara lövens språk
utan även Egils språk
– han som förlist till Erik Blodyx’ land
red i natt och mörker
fram till vännens gård.
Men min Arinbjörn är borta,
och jag har inget Jorvik att mer rida till.
Jag kan bara fara,
tills på resan genom natt och mörker
ges mig råd i ödesgungan.
Septemberpastoral
Vinden spelar noter ifrån evigheten,
som nu nått min tid i Ventlinge.
Har Du kärlek till mitt liv,
Du som gav mig åter
modershuset, fadersrummen?
Rymden är full av rymd.
Alla mätta har somnat.
Bara ynglingarna bländar harar
med nya höstbatterier i ficklamporna.
Skotten tänjes ut av vinden
sträckande sig ut över havsstråket
mötande med långa ekon fyrljuskäglan.
O möte av ljud och ljus på nattens vida hav.
O möte av ljud och ljus i hjärtats djupa sjö.
Har du redan skjutit en hare, Lillebror?
Jag har bara jagat ett ljud,
mitt byte blev vindens evighetsflöjt.
Jag har bara jagat ett ljus,
mitt byte blev fallande stjärnan.
I natt fick jag flöjten.
I natt fick jag stjärnan.
I natt fick du haren.
Se, då skall vi äta på jorden i morgon
vår middag på hare med rönnbärsgelé,
besk, söt, stark, ljuv,
och med gurkans brinnande smaksymfoni,
som vår anmoder fann på att skapa
– som när en kvinna tager
vatten, salt, socker, vinättika
och den kokade lagen häller
över sin sena sommars gröna gurkor
med pepparrot, körsbärsblad, vinbärslöv, dill
efter behag och tillgång
ifrån sin nordiska trädgård,
så skall vi äta höstens hare
med sommarens växter och minnen.
Hade du släckt ficklampan, Lillebror?
Men du fann ändå vägen i mörkret
hem till vårt hus.
Jag har bara släckt en fyr
för att lättare finna min höstväg till vintergatan.
Somliga kvällar på jorden i september
borde man släcka alla ljus,
låta hararna sova lugnt
till en brådare död i gryningens ljus,
en död,
värdigare även dig, Lillebror Jägare,
som skulle möta ditt offer,
medan gryningens ljus höljer er båda,
medan flöjtblåsaren kallar på evigheten,
medan min ödesstjärna slocknar i gryningen.
Till Rudolf.
O verklighet
Detta faktum
Det gäller att ej mera sila till sorg
i hjärtats fina vävnadsskikt
detta faktum,
att min varelse visst är
ett på vanligt sätt förgängligt kreatur
med kropp och blod och denna oro,
som de gamle kallar själ.
Min gamla hebreiska själ, i blodet far du.
Min gamla grekiska själ, i mellangärdet lider du.
Min gamla västerländska själ, i hjärtat tröttas du.
Min unga västerländska själ, i hjärnan splittras du.
Ja, själ i människokroppen blixtrar du
som i himlens fallosakt med jorden,
när blixten klyver luftens kammarkvalm
och renar lungans luft.
I mitt hjärta sprider verkligheten
världens värk,
som med blodets lopp i hela kroppen far.
Min kropp känns lättare med åren,
men tung av ispärlor är luften,
som jag andas ned i mina lungor
igenom alla somrar.
O verklighet
O verklighet,
jag griper tag i dina klippor.
Gruset glider mig ur händerna.
Vattnet rinner bort,
hela havet tömmes på sitt vatten.
Himlen upplöst,
stjärnor är skjutna,
och alla skall skjutas.
Människor,
jag går ibland er,
nära era verkliga kroppar,
levande bland varandra,
snart skjutna av en annan.
Jag griper tag om tingen,
ett efter ett, och alla.
Jag griper tag om orden,
ett efter ett, och alla.
Jag får tala, får.
Jag kan tala, kan.
Jag griper tag i sprängda klippan,
sprängda verkligheten,
och mitt hjärta blöder fram
ur mina händer.
Verklighet – Mark.
Djur – Kattor.
Blommor – Blåsippor.
Verklighet – Rymd.
En blåsippeblå klänning jag hade en gång så fin.
Men kläd mig i min nattrymdblå sammetsklänning,
när det blivit afton,
och morgon aldrig kommer åter
till min bädd.
Dammen
Var vakande i gryningen, min vän.
Bilarna startar redan.
Bara klockan vet,
då olyckan skall hända
eller lyckan inträffa.
Bara klockan,
den lilla opersonliga tingesten
om din egen personliga handled,
vet tiden,
då ödesgungan själv lossar sina linor
och den svindlande föres ur ödesbanan
för alltid vikande
ur dina ögons åsyn.
Kan väl någon olycka liknas vid denna:
att förlora sitt öde
i allt skummare konturer
med sjukhusgallren
som enda preciserade konturer
mot soluppgång efter soluppgång
över parken,
där gräsänder och sångsvanar lever
vinter in och vinter ut
i dammen,
där mitt livs vida hav
nu väller upp i den trånga dammen
innanför cirkeln av mina promenader.
O liv, som uthärdar:
Fågelliv.
Människoliv.
Patientliv.
Läkareliv.
Systerliv.
Städerskeliv.
Vaktmästareliv.
Vårdareliv.
Trädliv.
Ekorreliv.
O älskade livsvarelser,
vi som går på samma mark
kring samma damm.
Nästan alla ansikten är anonyma i vårt liv.
Men alla ansikten i världen,
lämna mig ändå ej ensam i mitt liv,
så att mina fötter inte slinter
vid de sjuka svanarnas damm.
Min far biskopen
Vem var min far?
Biskopen som släckte och svor.
Kände du honom?
Han var min far.
En Sjuherrans karl,
biskopen som släckte och svor,
medan landshövdingen grät och bad
som en gudfruktig man i människans vanmakt.
Han kände Gud i hela världen,
han min far,
som kände Gudens smärta,
när han släckte och svor emot elden,
som hotade Guds småstad på jorden,
av trä – och ej av kristall,
av sten – och ej av kristall,
med liv – och kärlek till liv,
med synd – och kärlek till Gud.
Sothinna på guldkors, händer i blod,
vatten och aska som fläckade rocken,
spikar som rev skörten i trasor –
av vitaste prästkragen blev ett förband,
barnen grät i hans armar,
och karlarna kom för att jobba med chefen,
och kvinnorna kom för att hjälpa dem alla.
Det visste du inte.
Han var min far,
och jag blev hans dotter,
när Gudsstaden brann –
det var, när han släckte och svor.
Jag var det barn,
som förblödde i höger handlov,
som han förband med sin krage.
Då blev han min far,
biskopen som släckte och svor.
(T.H.)
Tung av jord
Bed, mitt bröst,
tryckt mot marken.
Gräs finns och blommor där.
Mina händer finner där jord.
Vad gör det,
att handflatan blir sträv av varm jord?
Ingen ser mig,
men fåren finner mig,
och jag står opp
och går till staden.
Det är nu vid elfte timmen på dagen.
Jag har jord på händerna,
och jag vågar inte tvätta av mig jorden.
Jag är rädd,
att jag flyger till väders då
utan jord på händerna.
Välsignad – tung av jord –
vill jag vara.
Förbannad – tom som luft –
var jag,
innan jag lät min kropp falla till marken
och fick kraft att åter resa mig
och gå sakta in mot staden,
vår stad.
Jag är född på jorden.
Två gånger var jag nära rymden
men rycktes in mot jorden åter.
Mark, gunga ej bort under mig.
Stad, ta emot mig.
Himmel, skydda mitt liv på marken.
Då steg det
Då steg det
ur virveln
ett hjärtas brinnande stilla vilja,
lugn som en soluppgång
upp över havet
i rymdernas prakt.
Mot marken stödde
en människa knäna.
På marken vilade hennes händer.
In i hennes pannrynkor trängde
jordens stoft.
Då steg det
ur bröstkorgens stormrymd
ett människohjärtas tack till rymden,
som bar än en soluppgång
upp över havet
i rymdernas prakt.
Presensbarn
Sextio minuter
Med alla ting sålda frågar jag:
Finns det en båt ut i världen?
Jag köper en dag min biljett
utan att fråga om leden.
Här far bilarna in i ålderdomen redan.
Jag cyklar själv litet efter,
men min cykel rullar fortare,
än jag trampar.
Sextio minuter här nu.
Sextio minuter där då.
Det blir tid det.
Det blir pengar det.
Det blir död det.
Rena förlusten.
Har man då verkligen råd
att ge litet tid åt en annan?
Man måste ju se upp,
så att man inte missar den sista båten.
Hjärtat
Mina år är borta,
lever bara i min kropps tyngd
som ett inom huden samlat mått av tid.
O, alltid närvarande år,
intorkade redan
i min yngre medelålders livskalk.
Men vad rör livet denna kropp
om några år?
Då är kroppen borta från mitt namn.
Sedan försvinner även mitt namn
med mina älskade varelsers död.
Då är även min frånvaro borta.
Men en strand är här åt jorden,
klippöns höga tröskel
ut mot öppna havet.
Moln av måsar far igenom blåa himlen.
Som fågelvarelsernas vila i rörelsen
är min vila i Hjärtat.
Presensbarn
Nej, skriv presens, mitt barn.
Låt inte futurum härja i ditt presens.
Ingenting är ditt, visserligen,
men du lever i presens,
när du skriver din dikt,
då du äter ditt bröd
i ditt anletes svett,
mitt presensbarn.
Låt om möjligt imperfektum vara imperfektum:
Det som är borta.
Låt bara drömmarna i skimrande bilder
eller marans dunkla gestalter
ge dig det Då i ditt Nu,
som du kan bära.
Det räcker nu, mitt presensbarn.
Grubbla inte sönder dig på pluskvamperfektum:
Det hade skett.
Så skedde även detta
som en följd,
som de kloka alltid säger.
Eller: Därför skedde detta.
Orsakssökandets förbannelseäpplen!
Jag vet, att Evas äpple hette orsak
och att Adam bet en bitter konsekvens i äpplet.
Tror du inte det, mitt presensbarn?
Konditionalt presens är hederligt:
Om du far från Borgholm,
så far jag från Mörbylånga,
och så möts vi då i Färjestaden.
Men konditionalt imperfektum är ohederligt:
Om han inte var född,
så hade han inte fört olyckan in i mitt liv.
Vad är detta för tal?
Att förnedra så sig själv!
Detta är presens:
Det har skett ett nyligen timat perfektum.
Nu sker det i mig,
att jag väljer eller inte väljer.
Mitt futurum stiger allt närmare i presens:
Jag reser i morgon, eller
jag reser inte i morgon.
Detta är din presenslinje,
mitt presensbarn,
som ändå vill planera,
som om det inte vore fåfängt att planera
utan att även vara beredd att möta de händelser,
som ingen planerar.
Ännu
Fåglarnas flykt över sundet.
Flygbåten spurtar,
frustar i våg,
är en valfisk med Jona och Jonas barn i sin buk.
Havet är grått
och havet är blått.
Flygbåten spurtar.
Hugg med svärd navelsträngen från land!
Hela himlen full av måsar.
Måsarna flyger genom mina tankar,
seglande på friska vindar.
Dränk mig inte, hav.
Här finns ännu några ansikten över vattnet.
Alla ansikten är ännu inte sjunkna i havet, djupt.
Några ansikten har ännu ögon att meddela sin smärta med.
Hän över mitt huvud flyger fåglar upp längs horisonten.
Ännu är mitt huvud över vattnet,
och fåglarna flyger över mitt huvud.
Så skön måsen
mellan himmel och hav över båten.
Måsen som snart skall dö den giftdöd,
som ruvar i stadens avfallshög.
Så skön måsen
kongruent med min tanke
ultrarapid i vår gemensamma luft över havet.
Låt nuet flyga som mås över hav!
Låt båten bära dig,
bära till strand.
Båten bär och marken bär.
Fyrtorn står på havets botten.
Ögat ser, men finns det någon glädje för ögat här?
Röd lyser lotsbåt,
svarar nödens rop med nödens egen färg.
Tankstrecket
Är det svårt att dö?
Du säger, att jag är tidigt ute
med min fråga.
Frågan är fel ställd
men får ändå ställas.
Man kan i tvivlets missmod
om sin sanna identitet
slå upp sig själv i en matrikel.
Man är född där då,
och man lever här än
i det diskreta tankstrecket
efter födelseåret.
Vad har man gjort?
En slät summering
av litet eller nästan ingenting
ur mer än flydda tre decennier.
Jag lever än –
tankstrecket efter födelseåret är mitt liv,
och jag ritar än mitt tankstreck i tiden –
ett stycke liv,
en varelse på väg att åter brytas ned.
O villande min ande i kroppen,
vad skall det bli av dig
innan och då?
Och solen sig sänker.
Jag skådar mot norr.
Och solen sig sänker
över min vänstra axel.
O snälla sol,
lys några somrar än
även på oss ensamma ansikten
i den ihärdiga människoleken!
Då uppbrottet är kort
Svinen grymtar dovt från slaktsvinbilen
på färjedäcket Sjuan Kalmarsund.
Det droppar litet grisurin på strumpan,
bara litet.
Kanske har de inte alla ätit
den sista morgonen hemma,
då uppbrottet är kort
ifrån den trygga kätten
i det nattvarma svinhuset.
Det höves helst oss alla varelser
att fastande fara över vårt sista sund.
O gråa Kalmarsund,
även denna höstaugustidag
öländska grisars Styx!