Kore, 1994

Kore

Fragment av ett samtal

PROLOG

Vägen grå,
torrkörd på bägge sidor
och med våt strimma i mitten
och vid bägge kanterna.
Granarna skimrar barrgröna i oktobersolen:
Nu står vi för hela grönskan!
Björkarnas lyktkronor med skimrande lövprismor
är skruvade på de vita stammarna.
Våta svarta plogtiltor sträcker ut sig
inom olika geometriska fält
Ur jordens mörka pupiller blickar nu Kore
på väg till underjorden och gamle Pluto där,
kung över död och vinter,
som väntar på sin stulna drottning.
Demeter gråter ännu
där hon står i täckjacka och stövlar
på den höstliga nordliga bredden.
Men hon spekar runt med vita vackra händer,
lyfter jorden i sin handflata och säger:
Fet är jorden,
och detta är något gott,
att jorden är fet av mikroorganismernas härliga liv.
Och visst är det ändå du, som arbetar i mikroorganismerna,
till dess att du åter stiger upp ur marken,
kära barn, du min dotter Sommar.

DEMETER

Kore, Kore, vad tänker du nu,
när du åter skall ned i jorden?
Vad gör du hos kung Död och Vinter?
Föder döda barn?
Ligger vid hans sida?
Sitter vid hans sida?
Tror du nånsin,
att du nånsin kommer åter
till de blommande ängar?
Se inom dig i ditt hjärta:
Sedums sköna sånger,
skrivna där på kalkstensflisor:
Den rosa stjärnan
och den gula stjärnan och den vita stjärnan:
Den rosa gryningsstjärnan,
dagens gula stjärna,
skymnings rosa stjärna
och nattens vita stjärna.

PLUTO

När du går,

då är jag ensam levande

hos de döda.

O Kore Persephone,

gå ej från mig.

All världen må upphöra,

bara du är hos mig

bland de döda.

All sommar må upphöra att växa

ovan jord,

bara du värmer mig

ibland de döda.

KORE

Granatens kärna lurade du i mig.

Granatens kärna tvingade du i mig

med kärleksäpplets söta kött.

En flicka utan uppgift

lekte jag på ängen

med fjärilar, bin och humlor.

Då stal du mig

ifrån mig själv och från min glädje,

ifrån familj och jordens ovanmark,

ifrån min mor Demeter Jord,

ifrån min far Zeus Himmel,

till Underjordens mörka salar.

PLUTO

Jag vaktare av Hades och underjorden

blev satt av de strålande Himlarnas nödvändighet i tvång

att vakta de dödas rike,

de döda somrarnas rike.

Självvalt gjorde jag det inte.

Himmelen och Jorden med Sommarens ängar

satte mig där

och jag måste böja mig ned och lyfta min uppgift.

Ett litet liv av kvinna

ville jag ha här,

ville jag ha härnere.

Då tog jag dig på ängen i din ungdom

i min vagn,

som rullar genom tiden.

ARIOSO

Gryning över havet.

Gryning över land,

land uppstiger yrvaket ur havet.

Land föds ur hav

och det är morgon.

*

PLUTO

O Kore var en levande vid min sida!

Detta ej en grav

utan ett vanligt liv

i lyckans år.

Man springer inte hela livet på blommande ängar

och alltid var det livsfarligt att födas,

ty man kan dö av det.

Till sist kommer de alla till mig,

hela sällskapet.

När du går upp och grönskar var orolig vår,

så blir jag här vid min säkra död.

Jag överger dem inte.

Jag berättar om din sommar.

ARIOSO

En flamingo i flamencon,

men en flamma sedan:

Här är röda flickan,

dansar på kraterns rand.

– Så ung hon är och redan blek.

KORE

Även sommarens Jordgubbe har sin tid att mogna.

EN GAMMAL KVINNA

”Starren tar mina ögon

och jag skrumpnar långsamt ihop.”

ARIOSO

Gryning över havet.

Gryning över land.

Land uppstiger yrvaket ur havet.

Land föds ur hav

och det är morgon.

DEMETER

Tålamod, Kore, min flicka.

Jag lyfter luren och säger dig detta:
Det skall gå bra.

Nu väntar jag snart på dig.

Kom i gröna salar

efter denna dödens vinter

med så många nya döda.

Allt kan du inte göra

nu på en gång.

Gör bara som vanligt,

samma gamla, evigt nya vår och sommar.

*

KORE

När du tog mig från mitt ljus

till ditt djupa mörker

kan jag inte älska dig så mycket,

att jag stannar hemma.

PLUTO

Se framåt, älskade!

De röda bondpioner,

fällande blomblad efter blomblad

i sin blomnings mognad.

Viburnums mjuka blomsnöbollar,

alla löv med blåstens fart i sommarkjolen!

KORE

Jag är så rädd.

Jag är så rädd för Persephone i mig,

som vill vara kvar hos de döda,

i detta arkiv av döda.

Jag är en hemsk arkivarie hos de redan döda,

vet du

Moder.

Dra mig över floden.

Dra mig upp igen, O Moder!

Jag är så rädd här nere

hos Hades Pluto och Arkivarien Persephone.

Vad skall bli av mig?

Hon håller kvar mig.

Vårdagjämning stundar snart.

Jag kommer snart.

Jag kommer snart,

om hon inte tar mig fatt

och befaller mig att skriva

alla de dödas biografier

på en kodmaskin.

Man hinner inte med att skriva om alla öden här nere.

Kodtabeller måste det bli!

Du finns. Du finns, O Moder,

och alla döda har en Moder!

DEMETER

Bara fel på telefonen,

så mycket luftledning är här,

och blåsten far

och blåsten far och river sönder.

Då är det lätt, att det går sönder.

Det är så mycket spänningar

i trådarna emellan Himmelen och Jorden,

emellan Jorden och Underjorden.

Jag är här, vet du,

och du Kore

skall vara mera bestämd

emot den där Persephone,

som fick dig att äta granatäpplet med fel person.

KORE

Jag kommer, Demeter!

– Farväl, Pluto! Vi ses igen,

när jag kommer åter med säden till sädesmagasinen.

ARIOSO

Regnet faller stilla lugnt

på sin väg till havet.

*

KORE

Och jorden flådd och frätt,

i vattnen frätta fiskar.

Högt cesium i marken kvar

i fyra människoled.

Barn,

i ditt första arv med modersmjölken

även dioxinerna.

Och mycket sot kring jorden står,

och mycket skrot i rymden far.

ARIOSO

Regnet faller stilla lugnt

på sin väg till havet.

EPILOG

Då skall vi glädja oss över en maskros

och ett askskott,

en nässla,

en tibast

och en ranunkel.

Källofinnaren

I förödelsens dal

finns djupa källor

att dricka bort törsten av törst.

De är svåra att finna.

Källofinnaren själv

skall snubbla i Själens utmarker

utan att finna ett ljus till en källa.

Då i den innersta Marken i Hjärtats Mitt

skall ett ljus lysa honom,

skall ett Mörker lysa honom

Källan till Mötes.

E.J.S.

Lilla tjuren

Lilla nakna flådda tjuren

Lilla flådda levande tjuren

Så graciöst han rusar

så smidigt som vore han

en hel balett som vore han

en hel balett

Ack, hur skön i mörka köttet

med styckningsschemat tecknat på sin unga kropp.

O hur farlig är han

unga nakna flådda tjuren

Jag är så rädd

att han skall stånga mig

men han väjer undan nästan ständigt

stannar ingenstädes

rusar, dansar iväg sina piruetter

igenom seklernas lidande

O, så det måste svida

Han far fram i sin smärtas vilda lidande

i sin totala sveda

Ingens lidande så svårt som hans

Ingens dans så skön som hans

Hans rörelse är dans

Hans smärtas rörelse är dans

Han dansar för oss den skönaste dans

han den nakne tjuren

medan de oflådda kreaturen

vi oflådda kreatur

räddhågat hukar på marken

medan han dansar i luften

O hur kan smärta ge denna skönhet?

Bladen vänder sig mot jorden

Bladen vänder sig mot jorden nu

Det är augusti

De tittar skärskådande marken

alltmedan de rör sig lekfullt i vinden

Löv av liv är vi

Löv till jord är vi

Jord, luft och sol är vi

Leka till det bittra slutet

Leka intill slutet skall jag

Leka med vinden och blåsten och stormen

Sedan kommer jag,

Du Jord

När frosten klär dig

till en dödsbrud

skall vi pryda din klänning

En kraft inifrån

I

En kraft inifrån

– som om den komme utifrån –

snör ihop bröstet

trycker in revbenen.

Du är nog sjuk.

Svårt att andas

Tungt att andas.

Finns ingen luft kring jorden kvar för mig att andas

Jag böjer huvudet nedåt som lutande mot bröstet

Ingen luft mer för mig.

Andra behöver luften mer än väl

Ingen luft kvar till dig

Du måste avstå luften

– den friska – den som är kvar

åt andra.

Du som är snäll

kan väl avstå din luft åt andra

Böja dig. Lungorna vilar utan luft.

II

Gå ut

Försök att andas

även djupt

Om svårt

så genom munnen

Andas, andas, andas.

Du har även del i luften.

Du lever och du andas.

Du får andas.

Mörkret

Mörkret vill dig väl.

Mörkret kommer blåsande.

Mörkret vill dig väl.

Ändå är du rädd för mörkret,

som vill dig så väl.

Mörkret över marken går

och marken ljusnar aldrig sedan.

Ett mörker större än jorden, rymden,

överfar oss.

Sluta aldrig att älska.

Mörker överfaller världen.

Mitt sinne bor i världen.

Så är mörkret i mitt sinne.

Kobbe

Var är jag i mig själv?

Till en kobbe i själen

med nöd och näppe räddad

från drunkning ur svarta vågor.

Kal är den kobben

med glatta sidor.

Var är min lugna strand?

Jag kryssar mig fram mellan kobbar och skär.

En skärgård är själen.

Sensommar för själen

Solen är här för ännu en varm dag.

Litet vind i snåren.

En kåre vind vid stranden.

Finns förlåtelse?

Om du säger:

Hur kan en far göra så emot sitt barn

svarar han:

Jag kunde inte annorlunda.

En blek Ophelia

En blek Ophelia,

en knarkerska i jeans och jacka –

jag delade luft med henne som sjöng,

när hon kom som ett vinddrag

emellan oss alla

Nedsjunken i soffan

är hon blek intill gråhet.

Hon är såsom en som är nära sin själ och sitt döende.

Kanske sjunger hon åter.

Hon tuggar med käkarna,

läpparna är insjunkna,

som om hon inte hade några tänder.

Men jag hade nyss känt henne bakom mig

som en varm fläkt

när hon kom med vind omkring kroppen.

Nu ser jag henne nedsjunken

på den nya designade träribbsoffan

på tunnelbaneperrongen vid T-centralen

mellan två andra kvinnor,

komna från varuhusen.

Nu talar hon till oss på ett sjungande sätt.

Hon sjunger för oss en sång utan ord.

Vad är det hon sjunger?

Hon sjunger för oss sin ödessång utan ord.

Ur den avtacklade kroppens säregna rytm

sjunger hon för oss sin ödessång

om en vind nerifrån de mörka djupen inom oss.

Var är den inre Vän

Var är den inre Vän

som går in i Kaos

den vän som går in i mitt kaos,

när morgonen gryr

i världens inre vimmel i mig

Ta min anda och min håg

till ord och värld

förtrösta dig med dryck och mat

i mun och mage

Liva dig med badrumsvatten

Låt din kropp

där jaget bor i världen

få sitt vatten och sin dryck och näring,

ej blott Ångest, Fasa och Förnedring

Ack Glädje Glädje

som en svalkande sky omkring Personan,

när liv är svårt

ja, svårare än svårt

Fast kroppen än är hel

och själen ännu balanserar

sin Splittrings Enhet

Därtill hjälpe mig Orden

i mitt språk

Sedan vet jag inte mer

Sedan ser jag inte mer

Gör dina bord rena

för orden som skall komma

Lägg orden

Låt orden få sin plats att ligga sig till en enhet

i den plurala världen

i den pluralistiska Andan.

Järnnatt

Isklar står frostkalla natten

kring Viburnums snöboll i blomning.

Plus ett,

så nära frost

invid väggen.

Då kallare ute,

då noll i det gröna

ute i den stora Grönskan.

Vad blir det av Kore i Viburnums natt?

Vad blir det av Kore i natt,

när hon vänder åter

till Demeters blommande stränder,

som Kore värmt upp

men nu inte längre kan värma?

Tusen Tusen millioner äro

Tusen Tusen millioner äro

tillfällena i livet sköra

till att mötas, öppnas, slutas,

sade hon till Pluto,

Kore.

Sedan är det slut och slutet, avslutat

Det finns inga möten längre.

Uppåt Långa Fjället,

Höga Fjället, Lapporten och Gröna Porten

in i Himlen

ned i Jorden

snurrar vi omkring varandra

Dvärg och Ängel, Fri och Ofri

skola där i Gröna Porten mötas, öppnas

in i tumlaren och centrifugen

ifrån evigheten.

Gråt min lilla.

Gråt min lilla.

Intet mer skall skada illa.

Den som allt förlorat

kan ej mer förlora

Den som redan dött

kan ej mera få sitt liv förött.

Demeter

När de tog mitt barn ifrån mig,

gav jag upp allt

och letade bara efter Barnet – Flickan.

Jorden fick vissna,

alla gudar och allt folk oroas.

Under min förtvivlans tid vissnade hela jorden.

Och jag frågade:

Var är mitt Barn – Flickan?

Kring jorden,

högt i bergen,

djupt i dalen,

i havens djup,

i bergrums fasansfulla djup.

Var är barnet – Flickan?

Speglarna speglar en Skugga

Speglarna speglar en Skugga.

Det är bara Skuggor i minnet.

Grönskan skuggar min sommar.

Nu är jag rädd.

Nu är jag i skuggan av mitt liv.

Men träden grönskar ännu,

ger mig lä i sina skuggor.

O träd, läa mitt liv

den tid livet står.

Och vinden blåser sommarvind.

Den sommarvind är faren

och rosen ren bortsprungen

i höstens vassa svalka.

Nu gräset åter grönskar

i septembers klara svalka.

Logicial

Det var något logiskt,

logicialt som ett hotellrum.

Jag skulle hjälpa.

Då är man nere i själens rum

och hjälper några.

Logicial är kopplat till Det.

Logicial är kopplat till det vanliga hotellrummet.

Vi skulle hjälpa Amnesty

och vi sålde gamla sommarkläder, som någon eller några

eller ett par rörde vid.

Jag bjöd på te – fullt med glada unga människor – och sa

då: Teet är visst slut.

Jag skall göra mer.

Drottningen

I

Drottningen sover

på en säck med hö.

Hästarna vakar

i hennes stall.

Inget ont skall skada drottningen.

Hästarna vakar

kring hennes gård.

Inga onda skall döda drottningen.

Drottningen sover

på sin säck med hö.

II

Natten står stilla i natten

på gården.

Natten kan alltid döda

Natten kan alltid kväva.

Men natten rullar,

snart blir dag

Dagen då din vilja övas

Natten då din vilja växer.

Lilla drottningens vilja

växer i natten.

Så goda drömmar höet ger

Viljan växer i drömmar

men dagen kommer,

då viljan blöder,

då munnen sargas av pliktens betsel.

Drottningen sitter i hörnet

Drottningen sitter på hösäcken sin

och Gud får ha respekt för drottningen.

Drottningen sitter på ryggsäcken sin.

Denna främmande storm

Denna främmande storm

långt från främlingsskapets land

i november månad

– så långt bort från sommarens land.

Den kommer från de främmande vintrarnas rike,

de döda vintrarnas tid,

där Kore bor hos Pluton

i Vinterlandet Hades.

Där födes inga barn.

De döda är deras nyfödda barn,

som behöver all hjälp,

när de kommer.

Med osäkrade hjärtan

gråter de,

klagar de

i den nya boningen.

Och Kore stillar deras hunger

med dödsrikets mjölk

och tröstar deras hjärtan

med nordiska folkvisor i moll.