Minnen från min uppväxt i Ventlinge
Hösten 2023 fick jag ett fotoalbum med bilder ur Anna Rydstedt liv i min hand. Jag tittade och läste med intresse och mindes och kände igen många bilder. På sidan 41 fann jag en bild på Anna vid grinden till gården med en liten flicka stående intill sig och jag kände genast igen henne. I häftet står det flicka okänd, men det är min dotter Martina som står tillsammans med Anna. Jag tog fotot vid vårt besök i Ventlinge försommaren 1972.
Jag heter Rosa Qvist och min släkt på min mammas sida kommer från Ventlinge. Min mormor heter Hulda Bergqvist. Hon kom som ung från Sillhövda i Blekinge och gifte sig med Theodor Lindström i Ventlinge. De fick sonen John. När John var 4 år dog Theodor och mormor gifte om sig med min morfar John Bergqvist. Han kommer från Ventlinge by. Min morfar var kyrk- och skolvaktmästare och mormor Hulda skötte gravarna på kyrkogården. Min morfar dog 1948 och då tog min morbror John över som kyrkvaktmästare. Mina morbröder John och Nils bodde kvar i föräldrahemmet när min mormor dog 1960.
Jag är född i Skultuna 1944 och uppväxt i Gävle, men varje sommar tillbringade vi hos mormor och mina morbröder i Ventlinge. Jag har många fina minnen. Ventlinge var som en ”Bullerby” när jag var liten. Vi barn rörde oss fritt mellan alla gårdarna i byn och var välkomna att leka på höskullar, i brygghus lador och ladugårdar. Vi fick följa med och hämta korna hem till kvällsmjölkning, vi badade vid Man (Maren) fick med oss lunchpaket och kunde stanna länge och leka och bada. Vi var välkomna in i köken på saft och bullar om det var rätt tid. Måltiderna serverades alltid på bestämda tider på gårdarna och det höll vi barn reda på! Jag var ofta uppe hos mormor och morbror John på kyrkogården, när de arbetade. Jag fick följa med upp i det gamla medeltida kyrktornet, när det var helgmålsringning på lördagkvällen. Jag fick hjälpa till att öppna de stora ljudluckorna åt alla vädersträck och John trampade igång storklockan, så att hela lanterninen skakade.
När jag stod där uppe, så hade jag utsikt över hela byn. På södravästra sidan vid södra Sjögatan låg mormors hus och där bodde John och Nils tillsammans med mormor Hulda. Låter jag sedan blicken vandra norrut ser jag en mindre villa (idag riven). Där bodde Bertil och Ester Dahlqvist. Bertil var blind och han var utbildad borstbindare. Deras dotter Laila lekte jag mycket med. Vi var lika gamla. Vidare norrut mittemot kyrkbacken bodde Karl Johansson, Karl Johs kallad. Deras bostadshus låg längs bygatan, men i samband med att vägen byggdes om på 50-talet fick man bidrag att flytta huset in på gården, där det idag ligger. Han hade två hemmadöttrar Olga och Bengta som efter Karls död flyttade till Lyckeby i Blekinge. I nästa gård bodde Valle och Annie Annér. På deras stenmur satt alltid gubbarna på sommarkvällarna och avhandlade ”dagens nyheter”, medan vi barn spelade fotboll i kyrkbacken. Därefter går norra Sjögatan ner mellan ladugårdarnas kalkstensväggar förbi Elins horva och ner mot sjön. Elin Rydstedts gård återkommer jag till. Nästa gård i radbyn är Gustens. Gustaf Bergqvist var bror till min morfar John Bergqvist, så det var morfars fädernegård. Eftersom Gusten var äldst, så var det han som ärvde gården och min morfar fick utbildning på Ruda Lantmannaskola på Småland och arbetade bl. a. som rättare på jordbruk i Skåne. 1917 återvände han till Ventlinge och gifte sig med mormor. Gusten och morfar hade två systrar. Jenny som bodde på Backen i Grönhögen och skötte telefonväxeln och Sally som gifte sig med David Gerlofsson och flyttade till Borgholm. På nästa gård bodde Gotthard Sjöman och Anna har berättat om när hon och hennes syster Rut besökte hans kvarn, som ligger högt på landborgskanten mitt emot Norrgården. I Norrgårn bodde tvillingarna Sten och Sture Nilsson vilka vi lekte mycket med. Det var spännande med pojkar och lekarna där blev ibland lite vildare än jag tänkt mig. Vi lekte ofta på höskullen och en gång fanns det för lite hö där jag landade efter att jag hoppat och jag tappade luften och svimmade av. Det glömmer jag inte. Nu vänder vi blicken tillbaka på östra sidan av byn. Där ligger Alexius Nilssons gård. Sönerna Hjalmar, Ernst och Anders drev gården. Deras syster Ester Dahlqvist som också bodde i byn blev tidigt änka och hon tog över hushållsarbetet när tant Edla dog. Alexius gård är granne med kyrkogården och söder om den låg det gamla skolhuset, lärarbostaden och den stora skolträdgården. 1960 invigdes den nya skolan i Grönhögen och jag vet inte när det gamla skolhuset revs, men jag minns det och särskilt minns jag att vi fick plocka till oss böcker från det gamla skolbiblioteket. Jag har fortfarande några barnböcker kvar som är stämplade Ventlinge skolbibliotek. På den sista gården på den sydöstra sidan av vägen bodde Einar Sjöman. Hans dotter Gerd var några år äldre än jag. Jag minns särskilt deras stora Sankt bernhardshund som vaktade gården och vi barn visste precis hur långt den grova kedjan räckte när vi skulle passera honom.
Som barn var vi ofta på Elins gård. Mormor skickade oss att lämna flundror som Nisse rensat på morgonen innan han åkte till jobbet på Ytong. John och Nisse fiskade mycket. De satte garn på kvällen och tog upp dem tidigt nästa morgon. Elin ville gärna ha flundror och Hulda fick ägg tillbaka. Jag minns särskilt, när vi fick gå själva ner till hönshuset i horvan och leta ägg. Vi trivdes hos Elin. Hon var så trygg och log alltid så stillsamt mot oss. Jag minns en gång, när jag kom för nära baggen i ladugården. Han buffade mig i baken och jag blev livrädd, men Elin log bara och ledde undan honom lugnt och fint. I Elins brygghus fick vi leka. Där fanns många spännande saker. Vi klädde ut oss och jag skickar med ett par bilder, där min syster Viola och jag gifter oss! Extra spännande var det när vi en gång fick hålla en liten baby i famnen. Det var dottern Rut som hälsade på med sin son Rudolf.
Jag vet att Elin och mormor var goda vänner. De delade många erfarenheter. De var båda självständiga ensamstående kvinnor som fick arbeta hårt för att få vardagen att gå ihop. Anna minns jag inte så mycket av från mina somrar som barn. Det var först i mitten av 60-talet som jag fick min första egna bok av Anna ”Presensbarn”. Jag gick på gymnasiet i Gävle och Anna kom på besök hem till oss. Hon arbetade just då på Västberga folkhögskola utanför Storvik. Jag minns att efter jag läst igenom diktsamlingen fick hålla ett litet anförande i klassen på en svensklektion och berätta om Anna Rydstedt. Jag minns att jag kände mig stolt över att få presentera henne och att vi hade Öland och Ventlinge gemensamt. Jag minns att jag deklamerade just dikten ”Presensbarn”. Den diktsamling som kanske berört mig mest är ”Jag var ett barn” Där delar jag erfarenheterna av att förlora min mormor och min mamma. De levde och dog i samma miljö. Anna hade en sådan unik förmåga att återge i ord vad jag också kände. Jag är henne evigt tacksam för det. Det har hjälpt mig att bearbeta min egen sorg efter mormor och mamma. Har inför det här nedtecknandet läst hennes dikter igen och de blir bara mer och mer sanna och är tidlösa t.ex. dikten ”Stora Stressen” ur diktsamlingen ” Dess kropp av verklighet” speglar vår tid mer än någonsin tycker jag. Vid våra årliga besök i Ventlinge försökte jag alltid besöka Anna och Gustaf. Jag minns när jag och min nyfödda dotter Martina träffade Anna nere vid sjön och hon tog Martina i knät och tittade ut över vattnet, vaggade henne stilla och sa” lilla Martina i den vita brodyrmössan”. Det kändes så fint. Fotot på Anna och Martina på sid 41 i fotoboken är tagit i juni 1972 , då vi var på besök hos mina morbröder. Jag minns att jag hade fått min första systemkamera, så jag har många bilder från just det besöket på Öland.
Byn Ventlinge har som många andra bondbyar i Sverige förändrats de senaste 50 åren. Åtta gårdar med stora familjer kunde förr försörja sig på sitt jordbruk. Idag tror jag att det bara är Norrgården kvar. Jag sitter uppe vid mormors kyrka och tittar ut över kyrkogården, där finns de flesta av de människor jag träffade som barn och jag minns dem. De flesta personer jag nämnt i min lilla berättelse finns här på kyrkogården nu, mina föräldrar Lalla och Sven Fasth, mormor Hulda och morfar John, morbröderna John och Nisse min närmaste familj. Jag minns att mormor Hulda gick och talade med de döda som om de fortfarande levde, när hon gick omkring och krattade och rensade ogräs. För henne var de levande och jag känner så också. Jag tar en runda runt gravarna och säger några ord till alla som jag kände. Jag har så många gånger åkt ifrån Öland känt vemod varje gång, men jag återkommer alltid med samma glädje. I mitt hjärta finns alltid Ventlinge och Öland.
Hälsningar från Rosa Qvist,
Huldas barnbarn,
som sedan mer än 50 år bor i Västergötland,
det landskap min pappa härstammar ifrån.